Bokslut?

Fortfarande Nyårsafton.

Det blir gärna lite bokslutskänsla på en dag som denna. Sista bladet bort från 2011 års väggkalender, äsch, det är många som inte ens sett en sådan kalender. På sin höjd finns en kalender till väggen som det går att notera krumelurer ur livets vardagar på. Ett besynnerligt sätt som några gör med dessa är att korsa över dagarna som levts! Som om de inte längre fanns eller räknades. Förvisso sa vår herre i en liknelse att man inte skulle se sig om när man satt handen till plogen. Eller Jobs hustru som också vände sig om och stelnade till en saltstod. Men hon gjorde det enbart av vemod och saknad och hade inte fått in någon framtidstro alls. Då stelnar man.


Vi måste ha vår historia. Med perspektiv, ödmjukhet och förlåtande sinnelag förvisso.

En människa är summan av allt som varit. Hopp och framtidstro ligger ännu bara i utkanten av synfält och hjärtats yttersta kammare. Vi är det som varit och nu är. Alla händelser, alla möten vi gjort; människor av alla karaktärer som kommit oss nära. Illa ögonblick och glädjestunder. Somliga möter vi snabbt medan andra bultar sig i minnets korridorer. Några vill vi egentligen inte ha sittande där men de finns där ändå. Andra putsar vi dagligen på av ren glädje för att vi mött dem! En hel del skiftar i betydelse för oss. Livsavgörande och de kan ha både svarta sorgramar eller färgglada och optimistiska. Några växer och målar med deprimerande färger en stor del av den jag är idag medan andra kanske var katastrof när det hände men med tiden har de formats om till naturliga byten av kupéer i livets tåg.
Vi är summan av alla våra beslut och icke-beslut och förstås; generna vi inte rår över men som ligger i sina inkapslade spiraler i oss. Vi är det vi är efter de ord vi lämnar till andra; de väl uttänkta och grodorna som bara hoppade ut och även de osagda orden som ligger i klumpiga högar av det o-gjorda.

Olle Krantz tavla: Ömhet...

Skulle vi teckna människan som en möbel är hon en präktig sekretär; en förvaringsmöbel med mängder av lådor, hyllor och gömda hemliga fack. Några väl låsta medan det sitter spotligtljus på annat.
Sinnebilden för en människa kan ju vara ett hus. Rum efter rum, salar, korridorer, garderober, trappor, källare och vind. Altaner och verandor. Öppna dörrar, tillslutna portar. Förrådsutrymmen och öppna dansytor.
Vi kan utformas som en puzzelbit; utstickande partier, inbuktningar, taggar och öppna sidor. Kombinationer av färger till både dramatik och vila.

Vi kan tro att ytorna där vi träffar och berör varandra är slitstarka och läderartade. Men det är märkvärdigt hur ömtåligt det är just där.

Det är märkvärdigt hur lite vi lär oss genom åren. Men det går inte att stappla sig igenom livet med både säkerhetsbälte, airbag, ryggskydd, skottsäker väst och hjälm. Vi har likväl någonstans en akillesyta där de djävligaste hullingarna skär in och sargar. Men vi har andra känsliga zoner som beroende på hur de är inställda kan ge och ta emot bejakelser och bekräftelser.

Ögon    Öron    Läppar    Hud   samt vårt  Sjätte Sinne 

Ett Gott Nytt År!