Besjälande skolavslutningar

När jag kör harleyn på vägarna som klyver de skånska fälten, ängarna och betesmarkerna, de underbara lummiga salarna av bokskog; då är det som om en stämgaffel sätts på hjälmen och jag börjar nynna:

Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor...

En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar...

Tacksamhet och högtidlighet inför scenariot jag njuter av och även är en del av.

Midsommar är redan förbi och det är även alla skolavslutningar. Inför dessa blir det bara mer och mer debatt och högre och högre röster med skarpa åsikter och viljor för varje år:
"Ska vi verkligen ha dessa sammankomster i kyrkan?"

Sverige! Vi ska omfamna allt och alla; men har snart inget att omfamna med!
Vi ska vara neutrala och öppna inför allt i tillvaron. Kedjan blir aldrig starkare än den svagaste länken men om vi alltid ska drivas av rädslan för att någon kan ta illa upp så får vi aldrig en kedja - kvar blir en korg av brustna länkar. På väg att vittra sönder är ett arv där generationer tidigare funnit styrka, glädje och högtid.

Men ska inte kyrkan vara andlig, from och gudstjänstfirande? Inte sälja ut sin andlighet genom att assimilera sig med profana upptåg som skolavslutningar bara för att det känns lite skönt i kyrkorummet?
Andligheten blir väl inte svagare genom att kyrkan möter människor i livets högtider? Tvärtom så är det väl precis där den ska vara, också! Dela och bekräfta avsluten, vemodet och förhoppningarna inför framtiden. Kyrkan behöver inte missionera genom stora religiösa åtbördor i dessa ögonblick; människan hämtar in vad den behöver - eller stänger ute vad hon önskar.

Den i kyrkan som tror att kyrkan förytligas genom att ha skolavslutningarna där tror jag har fel. Det är hennes uppgift att finnas där människor möts; men lyhört!
Den som menar att vi kör över grupper av individer genom detta tror jag har fel. Vi är på väg att lösa upp samhällets enhetsband. Risken med att ha skolavslutning i kyrkan är inte att det blir för andligt eller religiöst - bekymret genom att avstå blir att vi amputerar vår gemensamma själ!

Jag vet... att det finns många aspekter. I ett mångkulturellt samhälle där det i städer eller stadsdelar finns flera invånare av annan konfession än den utrotningshotade svensk-kristna. Men är det inte så att de flesta av dessa människor genom assimilation in i det svenska samhället är på väg att bli lika sekulariserade som vi gammalsvenskar (om uttrycket tillåts)?

Det handlar om att i livets vägskäl få hjälp med språk och tolkning; att sätta ord på känslor, få tillgång till en färgskala som beskriver det som sker i oss. Som kan uttrycka vördnad, glädje och tacksamhet. Det blir en skön symbios med Astrid Lindgren, I Kolmodin och Britt G Hallquist. En besjälat landskap när gräset kliar under foten; ett besjälat land och samhälle när traditioner och arv leker tafatt med hoppet om en framtid.

Livskris?

Det kom en kommentar på mitt förra inlägg. Jag publicerade det, det går att läsa under inlägget: "Märkt för livet", men kommentaren löd:
"o herregud, snacka om livskris, börjar du känna dej gammal?"

Insänt av en anonym.

Det finns ingen möjlighet att rätt bedöma denna kommentar. Någon som skämtar? Förmodligen inte utan troligtvis en reaktion på någonting jag skrivit i bloggen, möjligen hela inlägget. Vad det är som upprör så till den milda grad att man skriver anonyma inlägg kan jag inte veta.
Oscar Wilde fick under en period ett antal argsinta brev med rungande kritik. De var inte anonyma utan brevskrivaren hade undertecknat med sitt namn. Efter några brev från denne med ungefär likalydande innehåll skrev Oscar Wilde ett brev tillbaka:

"Bäste hr XX, jag vill bara göra Er uppmärksam på att det är någon som skriver ointelligenta brev i Ert namn! Högaktningsfullt Oscar Wilde"

Efter att ha sett kommentaren på min skrivning, via min telefon, tyckte jag det var lite olustigt. Det gnagde som en sten i skon, tyckte det var onödigt och lite fult.
"o herregud..."    "...livskris..."   "...gammal"

Jag gick till supermarket för att inhandla några småsaker. Blev intill en gondol tilltalad av en kvinna: "Du bär en skjorta med HarleyDavidson, kör du en Harley?"
Ja, det gör jag ju med största glädje så det var lätt att bejaka.
"Jag har en vän som kör Harley och min man körde Harley"
Så kommer en berättelse om hur hennes man dog mitt i livet. Hur finstämt och omedelbart hennes vän och hans fru nu fanns där för henne. Vi talade lite om döden, livet och vilka känslor och stormar som hör till dessa dagar vi kallar liv. Det var starkt och berättelsen fascinerade i sin nakenhet och i sin grymhet. Hon var betydligt yngre än jag och hennes livspartner hade dött alldeles för tidigt.

"Jag tror att du är stark" sa jag och kunde inte låta bli att snabbt röra hennes kind.

I kassans kö bleknade "anonyms" kommentar och blev mycket liten.
Vad vet vederbörande om livskris i allmänhet eller min i synnerhet?
Vet vederbörande att ordet "krisis" till sin innebörd står för möjlighet?

Jag känner mig inte gammal. Tycker det är kul med tatueringar. Gillar alfabetet. Älskar min hustru och mina vuxna döttrar. Livskris? Jo, det finns sådana.

Märkt för livet!

Efter mitt förra blogginlägg har jag fått några olika kommentarer, ex.vis:
"Vem är det som bestämmer hemma hos er egentligen?" eller
"Kommer inte nåt om din andra tatuering snart?"

Det första av dessa citat är egentligen ingen fråga, frågetecknet till trots. Det är möjligen en antydan, och en attityd, gentemot det avancerade spel som beslutsprocessen innebär i ett äkenskap. Det finns alltför många varianter och scenario om hur just denna kommentarfällaren har det i sitt äktenskap; skulle i och för sig vara ytterligt intressant att skissa upp dem... men: visst kan jag kommentera inlägget och därigenom öppna och blottlägga mera av detta drama men det behövs spaltkilometer för att göra det och jag är inte på det humöret. Idag. Just nu i alla fall. Hmm

Jag hade alltså låtit göra en tatuering. Någon har med ett verktyg målat en bild på min hud. Jag var inte berusad eller påverkad, inte av några droger. Klart att jag var påverkad! Varför genomför man projekt, skaffar saker eller kanske även vässar fram en ny livsstil!? Var kommer påverkan ifrån, vad ger stimulansen till förändring, förnyelse och önskan efter att byta horisont? Det kan naturligtvis inte finnas några klara och ensidiga svar på sådana frågor. Men jag tror;

i alla fall i mitt fall, att det inte endast är vad man möter sent i livet utan att det även är små influenser och frö ifrån barn- och ungdom som poppar fram som popcorn i värmen senare i livet. Fast; det fanns inga människor i familj eller släkt (mig veterligen) som körde hoj eller som hade tatueringar. Kanske att det finns någon häftig vildbastard i släktkrönikan för några hundra år sedan som med rebelliskt blod levde långt utanför lagom-mallen och som genom fortplantningen sprutade bläckfyllt dna som inte trädde fram förrän just i mina gener i det tredje årstusendet e.Kr. Såja såja själen min, lugna nu ner sig litta! Fast jag gillar tanken!

Den andra tatueringen var tvunget för att få balans. En enda på höger överarm kändes lite fattigt och torftigt. Funderade och letade en hel del efter något inuti mig som liksom självklart skulle framträda på vänsteramen. Tanken på en örn flög ständigt genom sinnet. Har alltid gillat rovfåglar egentligen och det finns ingen direkt anledning till det heller. Hemma i Småland under uppväxten var det oerhört sällsynt för att inte säga obefintligt med rovfåglar. Härnere i det underbara Skåne ser man ju dagligen, inte minst röd Glada, milvus milvus. Men den stora örnen är ju en sinnebild för tyst styrka där den majestätiskt vilar på termikens vindar. Nästan vilande på luftlagren, hängande över jordens bekymmer, ett litet stycke närmare himlen om man så vill. I scoutkåren jag tillhörde fanns två pojkpatruller, vargen och örnen. Örnen hade mer status, pondus och magi. Jag var med i vargen...

En örn skulle det alltså bli. Hittade en härlig bild som något försäkringsbolag hade som logotype för några decennier sedan. Kan det hetat Allmäna Brand..? Fast det var egentligen en fågel Fenix, deras idé var nog att ur bekymmer, kaos och elände skulle försökringsbolaget (ha, kul lapsus calami, den får stå kvar!), se till att något nytt alltid föddes och livet skulle gå vidare. Nu blev det inte den utan det blev lite hastigt inne på Dalton Tattoo som jag fann en i deras idépärmar.
Fast nu blir det besvärligt för denna pippi är numera krinbyggd av tattoo IV och jag hittar ingen isolerad bild på örnen.

Tattoo II är den slående örnen tillsammans med
den röda genomkorsade solen

Örnen är ju även evangelisten S:t Johannes och han är ju också en liten annorlunda editor, i alla fall i jämförelse med de andra tre som han vanligtvis packas ihop med.
Så var det då balans, ett tag...  En på vardera armen, ungefär jämnstora. Men så genomfördes ett litet projekt som berättigade till en liten speciale tattoo som skruvades fast under korset, tattoo I. Obalans. Igen. Men den där tattoo III återkommer vi till. Det senaste (OBS, ej sista, frågan är endast ekonomisk) är således kringbygget kring örnen. Där hade jag många idéer, de kom och gick. Bilderna avlöste varandra.

Nu uppsökte jag Malin på Heartbreak Tattoo i Löddeköpinge. En tösabit med ett fenomenalt bildsinne och ett grandiost handlag med tatueringsmaskinen! Kolla deras hemsida och se hennes arbete. http://www.tattoostudio.se/ I hennes knä la jag några idéer och vi bokade in en dag för jobbet för hos henne får man vackert vänta några månader för att få tid. Under tiden skissade hon fram ett förslag. Nu var det jag som, likt hustrun efter Tattoo I, utbrast "så stor", och "ska det vara SÅ många dödskallar?". Men jag tittade och begrundade, visade den för en snart fulltatuerad kompis som gjorde stora ögon: "hon är grymt skicklig, tar inte du den så vill jag ha den!" Var fan han skulle haft plats för den hade han nog inte funderat över men det stärkte mig!
"Vi kör", sa jag till Malin.

En hel dag räckte inte utan vi fick komplettera med några extra timmar en lördageftermiddag. Tattoo IV syns alltså runtomkring min örn. Överst uppe på axeln sitter med ett intressant typsnitt Harley Davidson, ett begrepp jag inte behöver förklara! Sedan finns livets symboler i form av rosor och dödens dito med ett antal dödskallar.

Den stora dödsskallen är i iögonfallande och sitter längst ner. Ur dennes ögonhålor kommer ett radband som börjar långt uppifrån och som sveper genom bilderna. Lite fantasi kanske man kan begära ifrån betraktarens öga.....

Radbandet avslutas i ett treklöverkors
och i dess centrum sitter en gyllene
röd droppe.

Tattoo! Storleken har betydelse

När jag för sju-åtta år sedan fick modet att skaffa min första tatuering hade jag funderat ett tag på vilken symbol jag skulle smycka kroppen med. Gör man en sådan sak vid fyrtiofem+ är det så moget att insikten om att den kommer att sitta kvar resten av livet är självklar. Man kan förstås, som alltid, se det från två sidor: Eftersom man har mindre tid kvar att leva än vad som redan har levts är det å ena sidan inte så noga med vad det blir, å andra sidan ville i alla fall jag att den skulle på något sätt kännas äkta.

Efter att ha talat om det tillräckligt ofta sa hustrun: "Nu får du ta tag i det där projektet, inte bara snacka". Så en ledig eftermiddag körde jag till Daltons Tattoo i Malmö. Visade upp min valda skiss, ett keltiskt kors i storlek ca sex-sju centimeter högt. Stefan, en stabil och erfaren tatuerare, ristade på huvudet och berättade att jag bara skulle ångra mig om jag lät göra en så liten tatuering på överarmen. Han förstorade upp till ca tjugo centimeter och visade var den skulle sitta. "Den skulle du bli nöjd med", sa Stefan. Jag kollade pris och frågade om lediga tider. "Jag har ledigt nu", sa Stefan och slickade sig om munnen. Jag blev överrumplad och var liksom inte mentalt förberedd och stammade därför något om att ..."just idag var det olämpligt..."

Jag tyckte att jag kommit långt i planeringen och ringde frun från mobilen efter en stund. "Är du redan klar", utbrister hon. "Njaej, men jag har kollat vad det kostar....".
"Hade han inte tid?" För den kvinnan är beslut handling. "Jo men..."
"Åk tillbaka och gör det där nu"!

Med andra ord; precis samma scenario som när jag köpte första motorcykeln, första HD:n, andra HD:n etc etc. När hon väl har vant sig vid tanken (längre eller kortare tid) så är det bara att agera. Ögonaböj!

Körde alltså tillbaka och med ett fånigt leende undrade jag om han kunde vässa nålen.

Detta keltiska kors är min första tattoo!

Jag ville ha en tatuering! Kunde blivit något annat men i denna symbol ligger vårt kristna arv och tro samt lite luddigare även det keltiska och kanske lite fornnordiskt i själva stilen. Han jobbade raskt och säkert och en dryg timma senare hade jag gjort det! Stefan paketerade mig och gav mig instruktioner för hur jag skulle sköta den. Duschas och smörjas, ingen sex och sprit de två första veckorna! Om det skulle uppstå akut behov av sex ifrån min kvinnliga partner skulle Daltoons tattoo kontaktas för praktiskt bistånd...
När Pocahontas kommer hem på kvällen hade jag precis duschat.

"Hur blev det? ropar hon innan dörren slog igen.
"Stefan tyckte den skulle vara lite större än min skiss"
"Får jag se då!"

Jag räckte ut armen och det uppstod ett tjut ur hustruns strupe: "så stor!" Efter första chocken fick jag (och tatueraren) klart godkänt! Storleken har betydelse, i alla fall på snygga tatueringar. Det blir lätt att det ser ut som en liten leverfläck annars. Så; ska det va - ska det nästan alltid vara större än man först tänkt!
För ett par år sedan satt vi i baren på ett hotell i Egypten och intill sitter några engelsmän. Den ena av dessa klassiskt bleka människor hade en stridsyxa på sin överarm, max fyra centimeter liten! Hustrun (min...) böjer sig fram och tittar lite närmare, ler glädjefyllt mot Mr engelsman och säger på klockren svenska: "Så löjligt liten". Han såg mycket förtjust ut för han trodde väl hon berömde den...

Jag är fortfarande nöjd med min.

Sverige står stilla!

På det gamla sjuttiotalet stannade Sverige allt som oftast. Det uppstod vid tillfällen då några toppresterande idrottsmän födda 1956 drog ner brallorna på sina medtävlare. I viss mån Björn Borg men det gällde nog ännu mera Ingemar Stenmark i den alpina utförsåkningen. Naturligtvis var det också lättare att avbryta samtal och evenemang för ett åk i slalompisten än för en tennismatch på några timmar. Då var det fullständigt självklart att arbetet avbröts, konferenser, utbildning i skolor och akademier; überalles skallade ropet:
"Nu kör Ingemar".

Ingen svarade i telefonerna, om det nu till äventyrs var någon totalt ovetande som inte var uppdaterad om ögonblickets allvar att det gällde Sveriges ära, och som snurrade på telefonens nummerskiva. Man fick inte tag i folk helt enkelt. All uppmärksamhet kring högt uppsatta TV-appareter eller möjligen, om man var tvungen, lyssnandes på radio.

Men det var ju fort övergående, ett par minuter så startade rörelsen igen ifrån sitt frusna läge och verkligheten blev normal.

Men jag vill påstå att vi just nu, under ett antal dagar, fått ett liknande fenomen, I går och under förmiddagen idag torsdag, så har jag sökt ett tiotal företag och/personer. Men de svarar inte eller så nås man av beskedet;
"Ring på måndag, nej förresten, tag tisdag för säkerhets skull. Han är på:"

Visst, det har varit stort under många år men nu ligger definitivt Sveriges nav i Sölvesborg. Här finns ett grymt stort antal av beslutsfattare och företagare; allsköns nyckelpersoner på firmor som annars sysslar med annat som just håller Sverige i gång. Men nu handlar det inte om "Sscch, nu är det Judas Priest", i likhet med ett par tre minuter Stenmark på sjuttiotalet. Nu är det fem (5)! dagar då dessa människor inte riktigt står att känna igen.

Det är grymt fascinerande att ett sådant evenemang kan spänna upp människor i så många generationer till en sådan fest. Härifrån sänder Classic Rock direkt. Till och med Sveriges Radio sänder massor live. Ronny, filmsnubben i TV4, sände sitt inslag om film, märk väl film, ifrån festivalområdet idag på morgonen. I Sölvesborg står det inte stilla, men i resten av Sverige!

Beklagar jag mig att jag inte får tag i dem jag hade för avsikt att tala med? Finns det en ton av avundssjuka att jag inte är där? Trams! Jag säger som Tony Richardsson "neej jag är inte bitter!"

Just nu har jag Hammerfall att vibrera rummet ifrån en live-CD. Jag har det bättre här, där jag kan gå och hämta en kopp kaffe, och lukta på blo, nej sitta i bästa fåtöljen med fötterna upplagda. Åsså har jag i skrivbordslådan plåtar till Ullevi med Metallica 3 juli. Så det så! Å dem som återkommer till jobbet nästa vecka med flera fåror i ansiktet, törst i svalget, blöta kläder och ett fånigt nöjt leende: DEM SKA JAG HEMSÖKA!

En trekant med skånska Asta...

Vi har funderat på det några dagar. Idag valde vi ut just Asta. Bland de övriga att tillgå finns bl a Gertrud, Kerstin, Magdalena och några till. Jag skriver "finns", inte "fanns" för jag har en övertygelse att hustrun och jag kommer att köra över dem en efter en.

Asta visade sig vara oerhört följsam och intressant. Kurvig, lagom lång och mullig. En skönhet med ett rikt kuperat landskap. Intressanta och känsliga zoner där vi nödgades ta god tid på oss för att göra henne rättvisa och få ut så mycket som möjligt av hennes slösande rikedom. Trollsk våtmark med fullkomligt berusande dofter! Högre platåer där hon exponerade sina sensuella linjer. Ibland njöt vi i en stilla takt för att strax följa henne i allt högre tempo. Vi njöt tillsammans i nästan fyra timmar och ritten gav flera cresendo där Asta gav allt hon fått av natur eller skapare.

Man kan bjuda in sig till Asta var som helst under hennes cirka etthundratrettio kilometer. Vi mötte henne vid Baskemölla på Österlen. Började alltså vid hennes högra höft och följde hennes linjer, brösten som häver sig i överflöd på Brösarps backar

 och som nästan tar andan ur hennes partner. Västerut vid Maglehem och det är de följande trettio-fyrtio kilometrarna som man måste andas in och ut liv i kurvorna som man önskar aldrig skulle ta slut.



Vi behövde en rast mitt i denna orgie och den gav hon vid Tolånga där vi pustade ut och fick nya krafter för att utforska Asta ytterligare någon timma. Välmående och mera nyfikna och lustfyllda ökade vi sedan upp takten med skånska Österlenska Asta via Vanstad, Tryde, Toarp, Galgamöllan och vidare Österut. Vid Tullstorp släppte vi dock greppet om henne för att istället njuta av kustvägen från Skillinge och Brantevik för att komma in i Simrishamn söderifrån.

Parkeringen vid fiskaffären var proppfylld och fyrtio nummer i kö! Men den kön är annorlunda än alla andra köer jag upplevt. Alltid då man kommer och det råkar vara mycket folk som vill handla fisk och skaldjur där så finns ett tålamod och ett lugn som aldrig visar sig i andra köer. Besynnerligt men skönt! Systembolaget med sin självbetjäning och stort utökat sortiment av bag-in-boxar inför sommaren gav inte heller några tråkiga miner. Klädda i vårt kärleksfulla mc-läder blir man lätt en vattenskiljande och särskiljande refug i mänsklighetens trafik. Somliga tar en annan väg mellan gondolerna, andra ser längtande ut och nickar stilla eller ger en tillhörighetens blick. Så är det dessa som öppnar samtal. Kan vara en en nybesiktigad "Volvo trettietta" (har ingen aning om vad det är) eller att vederbörande körde Silverpil för sextio år sedan eller...

Väl tillbaka på campingen stillnar mullrande kärleksredskap mellan våra ben. Tiden innan första ölen ger ett musikaliskt ljud ifrån sig vid öppnandet räknas i sekunder.


En ljuvlig trekant med Asta!

Blir du sugen? Du kan få kontakt med flera av dessa villiga och generösa skånska kvinnor om du söker reda på Kartverkets Skånekartan MC och Motor, de kommer varje år och inbjuder tíll sinnliga upplevelser i det undebara landskapet Skåne, och förvisso strax oxå i Halland men de kvinnornas kurvor har jag ännu ingen kunskap om...
Länk: http://www.kartverket.eu/produkter/skanekartan/item/1-mc-motor.html