Snacka om fredagsmys!
Kliva ur sängen 05.50
Vakna under rakningen.
Frukost tillsammans med hustru och Sydsvenskan.
Cirka sjuhundra ankommer vi till gymet
- och gymet är Rehab i Svedala!
Är man först säger man Godmorgon!
Tvåan och alla därefter är på efterkälken och hälsar Godmiddag!
När jag kröp in till Istvan för drygt trehundra träningstillfällen sedan så var jag rätt illa.
Kass hållning. Musklerna, inte bara de där bicepsen som man manligt tänker på först, utan de som behöver vara i trim för att hålla uppe kroppen, ja de var inte i bästa skick...
-Du behöver träna, sa Istvan. Allt för en bättre fungerande kropp!
På detta gym finns alla sorters medmänniskor.
Trasiga, halvtrasiga, hela, halvhela.
Stora, små, äldre, yngre, kvinnor och män.
Jag som (tills nu) haft möjlighet att träna på morgnarna smög tyst och försiktigt in i denna brokad av Homo Sapiens. Skötte mitt. Efter ett tag kommer igenkännandets nickar. Så småningom även hälsningen. Pecis som en bebis utveckling så kommer man så småningom till talet; samtalet mellan allt stånkande. Bland det första jag noterade var en T-shirt (långt senare lärde jag mig att innehållet heter Jörgen) på vilken det stod "Istvans Änglar".
Hur länge skulle det dröja innan den upphöjelsen, tänkte jag.
Efter truhundra gympass så kan man kanske tänka sig att få bli prospect i den samlingen!
Innevarande fredagsmorgon kändes speciell!
Jag har fått förmånen att byta jobb! Det innebär förmodligen andra tider för min träning så idag kändes det som en liten... avslutning på något. En slutpunkt som naturligtvis också blir en startpunkt för något annat. Eller som om vi haft en jävligt rolig repmånad ihop!
Alltså; bassarna Dag, Jack, Jörgen, Patrik, Peter, Roger, George: lite osäker på kommande träningstider, men tack för ett sjusärdeles gott fredagdsmys på Istvans gym! Kanske är vi hans Änglar!
fredag 28 januari 2011
tisdag 25 januari 2011
Djävulskt svårt och himmelskt bra!
Under flera dagar har jag börjat skissa på ett inlägg för min enkla blogg.
Jag vill inte skriva bara för skrivandet skull.
Min önskan är att orden och meningarna ska vara huggna utifrån min själ & mitt liv.
När jag nu sitter och smakar på den senaste meningen känns den för ambitiös... för krävande. Ribban för hög. Det är naturligtvis därför det inte skrivits något på en vecka.
Men ändå; denna veckas skrivna skisser har blivit kasserade!
Dagen idag har dock gjort att jag flera gånger stavat på ett stycke som jag kan utantill och som jag stiftade bekantskap med redan 1980. Då utgavs Per Gunnar Evanders roman
Se mig i mitt friska öga
Det är trettioett år sedan men orden som sitter som en prolog i den romanen är fantastiska. Låt oss dela:
Människan har två ögon, ett ont och ett gott, eller om man så vill, ett sjukt och ett friskt. Med dessa ögon ger hon av sig själv och tar emot av andra. Någon gång inträffar det att hon vågar viska till sin omgivning: Lägg märke till mig! Säg att jag duger! Tyck om mig! Ty människan kräver att få bli iakttagen och bedömd för det som är gott och friskt hos henne, inte för det som är ont och sjukt, att få bli uppmärksammad för det hon kan, inte för det hon inte kan. Årtusenden och släktled igenom hörs därför hennes oföränderliga bön som ett naket rop i dimman: Stränga medmänniska, barmhärtige domare och bödel! Dröj inte vid det som är ont och ofullgånget hos mig, utan bli varse det goda inom mig! Se mig inte i det öga som är ont och sjukt, utan se mig i mitt friska öga!
Svetlana Haak Koschinsky
De är enastående!
Den djupaste empati och bekräftelse ligger i hela denna text.
Smaka på dem
Lev i dem
Jag anar dem livsviktiga
Gudomligt bra
Djävulskt svåra
Kanske kan vi stava på dem.
Kanske blir nästa inlägg om livets mening i att köra hoj!
Idag var detta viktigt!
Jag vill inte skriva bara för skrivandet skull.
Min önskan är att orden och meningarna ska vara huggna utifrån min själ & mitt liv.
När jag nu sitter och smakar på den senaste meningen känns den för ambitiös... för krävande. Ribban för hög. Det är naturligtvis därför det inte skrivits något på en vecka.
Men ändå; denna veckas skrivna skisser har blivit kasserade!
Dagen idag har dock gjort att jag flera gånger stavat på ett stycke som jag kan utantill och som jag stiftade bekantskap med redan 1980. Då utgavs Per Gunnar Evanders roman
Se mig i mitt friska öga
Det är trettioett år sedan men orden som sitter som en prolog i den romanen är fantastiska. Låt oss dela:
Människan har två ögon, ett ont och ett gott, eller om man så vill, ett sjukt och ett friskt. Med dessa ögon ger hon av sig själv och tar emot av andra. Någon gång inträffar det att hon vågar viska till sin omgivning: Lägg märke till mig! Säg att jag duger! Tyck om mig! Ty människan kräver att få bli iakttagen och bedömd för det som är gott och friskt hos henne, inte för det som är ont och sjukt, att få bli uppmärksammad för det hon kan, inte för det hon inte kan. Årtusenden och släktled igenom hörs därför hennes oföränderliga bön som ett naket rop i dimman: Stränga medmänniska, barmhärtige domare och bödel! Dröj inte vid det som är ont och ofullgånget hos mig, utan bli varse det goda inom mig! Se mig inte i det öga som är ont och sjukt, utan se mig i mitt friska öga!
Svetlana Haak Koschinsky
De är enastående!
Den djupaste empati och bekräftelse ligger i hela denna text.
Smaka på dem
Lev i dem
Jag anar dem livsviktiga
Gudomligt bra
Djävulskt svåra
Kanske kan vi stava på dem.
Kanske blir nästa inlägg om livets mening i att köra hoj!
Idag var detta viktigt!
söndag 16 januari 2011
Ikoner på vägen
Brages hustru 4 bokstäver
Blev tvingad att kolla i Nationalencyklopedin vad hon hette, min bildning var otillräckling för att lösa korsordet.
Här måste en parantes infogas:
(Jag gick till bokhyllan där alla vänner står som vänder mig ryggen. Lyfter fram ett av de tunga halvfranska banden, dammar av översidan och öppnar skatten. Internet och Wikipedia i alla ära men det är inte mycket som slår känslan av ett vackert bokband att bläddra i!)
Kunskapen om Brage är att han är skaldekonstens gud i nordisk mytologi samt den främste av diktare. Han blir aldrig påtänkt för ett nobelpris men finns kanske som en skugga över alla ordkonstnärer i Norden. Hans hustru är Idun och den kvinnan vakar över de äpple som ger gudarna evig ungdom.
Våra nordiska förfäder hade legio gudar att nyttja, frukta, beveka och ledsagas av. Inte undra på att de blev förskräckta när Ansgar och grabbarna kom med budskapet om endast en gud. Fattigt och egoistiskt ansågs detta påbud.
Vi behöver kanske inte en massa små avgudar till det ena och andra, men visst finns det ett antal figurer, förebilder, ikoner, vägvisare och ledsagare under en livsresa. Somliga goda medan andra kanske pekar rent åt helvete!
När jag var åtta år kom mor hem med en bok hon köpt i bokhandeln i Eksjö. Mysteriet med den osynlige tjuven, av Enid Blyton. Waooh, jag fick fem nya vänner samt blev anglofil genom hennes beskrivningar av engelska hus och landets kultur. Identifieringen av Fatty blev total! Okunnig i engelska språket fattade jag inte förrän långt senare att Fatty var ett rent öknamn på grund av att han var tjock så egentligen var han ju ännu bättre eftersom jag i hela min barn- och ungdom var... ja tjock! Men han var en tänkande stjärna som drog med sina kamrater på café, drickandes tea och ätandes minst tre bakelser. En tidig ikon!
Snart kom Fantomen in i livet, stark, bredaxlad, kraftfull och ett fruktansvärt patos! Slog ner all ondska med dess egen medicin och byggde liv av godhet. Skyddade med sitt goda märke och märkte buset med sin dödskalleprydda ring. En idol! Fysiskt och mentalt!
Jag är rätt säker på att att allas liv kantas av dylika personligheter. Fiktiva figurer, riktiga människor som levat och levt och som i olika hög grad påverkar vårt ego. Nu är ju jag född i fiskens tecken och vi är kanske i större utsträckning än många andra lite filosofiska och romantiska men om någon skulle läsa mina funderingar så tänk efter hur din livslina ser ut! Själv kan jag i mitt livsgalleri hänga ett antal som betytt lite eller mycket under mina dagar.
Passande filmtips:
Erinrar mig den härliga actionthrillern Man on fire, med Denzel Washington. Han spelar Creaasy, en fd CIA-agent på deken som hamnar i Mexico som bodyguard åt en tioårig flicka. Han släpper aldrig sin gard men denna flicka når in i honom och han blir beredd att ge sitt liv för henne. Vid ett tillfälle med några av Creasys vänner får han en gåva av henne. Förlägen vill han knappt ta emot den men öppnar och finner en bild. Flickan berättar:
"Det är S:t Judas, de misslyckades skyddshelgon"
Här får Creasy en ikon, given av tillgivenhet och kärlek. Starkt, mycket starkt!
Jag har sökt efter andra beskrivningar av Judas som de misslyckades skyddshelgon men inte funnit något om det. Oväsentligt, det blev ändå en ikon för filmens Creasy.
I vårt hem finns några ikoner; bilder som är nyproducerade men har sina rötter djupt i ortodox kristen tro. De är, som jag skriver i min blogs programförklaring "fönster till livet". Sådana bilder har varit och kan fortfarande vara kontroversiella och lätt bli missförstådda. En anekdot om detta fick jag av en lärare på åttiotalet som berättade följande:
En svensk präst var på besök i ett kloster och levde tätt intill en av de äldre munkarna. Varje gång munken passerade sin Kristusikon stannade han till och gjorde en liten bugning. Till slut kunde inte den rationelle besökaren hålla tillbaka sin retfulla fråga:
"Är det där Kristus eller är det en bild av Kristus?"
Munken svarar:
"Du förstår inte mycket du. Det här är Kristus och det här är en bild av Kristus".
Brage? Hmm, han får gärna stå lite i ett hörn av mitt liv. Inte som en asagud men som ett litet tecken; skaldernas gud. Inte illa! Tillsammans med Fatty. Och Fantomen. Och........
Blev tvingad att kolla i Nationalencyklopedin vad hon hette, min bildning var otillräckling för att lösa korsordet.
Här måste en parantes infogas:
(Jag gick till bokhyllan där alla vänner står som vänder mig ryggen. Lyfter fram ett av de tunga halvfranska banden, dammar av översidan och öppnar skatten. Internet och Wikipedia i alla ära men det är inte mycket som slår känslan av ett vackert bokband att bläddra i!)
Kunskapen om Brage är att han är skaldekonstens gud i nordisk mytologi samt den främste av diktare. Han blir aldrig påtänkt för ett nobelpris men finns kanske som en skugga över alla ordkonstnärer i Norden. Hans hustru är Idun och den kvinnan vakar över de äpple som ger gudarna evig ungdom.
Våra nordiska förfäder hade legio gudar att nyttja, frukta, beveka och ledsagas av. Inte undra på att de blev förskräckta när Ansgar och grabbarna kom med budskapet om endast en gud. Fattigt och egoistiskt ansågs detta påbud.
Vi behöver kanske inte en massa små avgudar till det ena och andra, men visst finns det ett antal figurer, förebilder, ikoner, vägvisare och ledsagare under en livsresa. Somliga goda medan andra kanske pekar rent åt helvete!
När jag var åtta år kom mor hem med en bok hon köpt i bokhandeln i Eksjö. Mysteriet med den osynlige tjuven, av Enid Blyton. Waooh, jag fick fem nya vänner samt blev anglofil genom hennes beskrivningar av engelska hus och landets kultur. Identifieringen av Fatty blev total! Okunnig i engelska språket fattade jag inte förrän långt senare att Fatty var ett rent öknamn på grund av att han var tjock så egentligen var han ju ännu bättre eftersom jag i hela min barn- och ungdom var... ja tjock! Men han var en tänkande stjärna som drog med sina kamrater på café, drickandes tea och ätandes minst tre bakelser. En tidig ikon!
Snart kom Fantomen in i livet, stark, bredaxlad, kraftfull och ett fruktansvärt patos! Slog ner all ondska med dess egen medicin och byggde liv av godhet. Skyddade med sitt goda märke och märkte buset med sin dödskalleprydda ring. En idol! Fysiskt och mentalt!
Jag är rätt säker på att att allas liv kantas av dylika personligheter. Fiktiva figurer, riktiga människor som levat och levt och som i olika hög grad påverkar vårt ego. Nu är ju jag född i fiskens tecken och vi är kanske i större utsträckning än många andra lite filosofiska och romantiska men om någon skulle läsa mina funderingar så tänk efter hur din livslina ser ut! Själv kan jag i mitt livsgalleri hänga ett antal som betytt lite eller mycket under mina dagar.
Passande filmtips:
Erinrar mig den härliga actionthrillern Man on fire, med Denzel Washington. Han spelar Creaasy, en fd CIA-agent på deken som hamnar i Mexico som bodyguard åt en tioårig flicka. Han släpper aldrig sin gard men denna flicka når in i honom och han blir beredd att ge sitt liv för henne. Vid ett tillfälle med några av Creasys vänner får han en gåva av henne. Förlägen vill han knappt ta emot den men öppnar och finner en bild. Flickan berättar:
"Det är S:t Judas, de misslyckades skyddshelgon"
Här får Creasy en ikon, given av tillgivenhet och kärlek. Starkt, mycket starkt!
Jag har sökt efter andra beskrivningar av Judas som de misslyckades skyddshelgon men inte funnit något om det. Oväsentligt, det blev ändå en ikon för filmens Creasy.
I vårt hem finns några ikoner; bilder som är nyproducerade men har sina rötter djupt i ortodox kristen tro. De är, som jag skriver i min blogs programförklaring "fönster till livet". Sådana bilder har varit och kan fortfarande vara kontroversiella och lätt bli missförstådda. En anekdot om detta fick jag av en lärare på åttiotalet som berättade följande:
En svensk präst var på besök i ett kloster och levde tätt intill en av de äldre munkarna. Varje gång munken passerade sin Kristusikon stannade han till och gjorde en liten bugning. Till slut kunde inte den rationelle besökaren hålla tillbaka sin retfulla fråga:
"Är det där Kristus eller är det en bild av Kristus?"
Munken svarar:
"Du förstår inte mycket du. Det här är Kristus och det här är en bild av Kristus".
Brage? Hmm, han får gärna stå lite i ett hörn av mitt liv. Inte som en asagud men som ett litet tecken; skaldernas gud. Inte illa! Tillsammans med Fatty. Och Fantomen. Och........
tisdag 11 januari 2011
If it´s not too bad, enjoy!
Sons of Anarchy är en amerikansk (what else) TV-serie om en outlawclub i bikermiljö. Jag kan inte avgöra hur nära verklighetens outlawklubbar denna berättelse är, men jag har några bekanta som säger att den är mycket bra i sin skildring. Som sagt, det kan inte jag bedöma, men den har så många bottnar och har ett enastående sätt att fänglsa med sin intrig att jag väntar kolossalt på säsong tre.
Visst är det en outlawclub, utan tvivel, det går inte att försköna. Mord, avrättningar, blodig hämnd och välsignelse över både det ena och andra som nog inte är barntillåtet. Oheliga allianser är vardagsmat. Men den speglar också människan ganska naken och sårbar. Kärlek, vänskap, överbryggande av klyftor. Strax intill klubbens egen starka gammaltestamentliga uppfattning om öga för öga, tand för tand så framträder en kraftig och varm människosyn.
Vi köpte de båda boxarna med de två första säsongerna och har precis sett om dem en andra gång. Scener och dialoger blir gärna liggande kvar i medvetandet när deras ryggmärke tonar bort ur rutan.
Tex: Polischef Unser har ett gammal och ärrat förhållande till klubben. Han möter på stadens sjukhus, S:t Thomas, läkaren Tara som återvänt till sin hemstad och återupptagit gemenskapen med Jax, vice president och den person som ändå måste betraktas som seriens huvudperson. Unser och Tara ses som hastigast i sjukhusets kapell och när Unser frågar om hur hon har det blir väl svaret ungefär ett "OK".
Då smyger det ur polischefen:
"If it´s not too bad, enjoy"!
Ibland måste våra mål vara höga. I andra lägen blir det så befriande när en sådan mening sjunker in som Unser ger. Det är lätt att missa det där lilla som ger livsfröjd.
Samma budskap ur filmen Priest. Den katolske och homosexuelle prästen har ertappats med att ha sex på offentlig plats. Han hängs ut, smädas i massmedia förstås samt förskjuts av de flesta i församlingen. Han besöker den gamle prästen som pensionerats och sitter på undantag i en vrå av samhället.
Den unge prästen är förtvivlad över att han misslyckats; fallit för sin lust. Men han vet att han ska vara präst!
Den gamle försöker säga att avhållsamhet och kallelsemedvetenhet är två helt olika gåvor.
Den yngre vrider sig: "Jag vill ha båda".
Den gamle säger då försiktigt: "Det är att vara girig"!
Andras krav
Egna krav
Lätt att drunkna i kravens hav.
But:
"If it´s not too bad, enjoy!
.
Visst är det en outlawclub, utan tvivel, det går inte att försköna. Mord, avrättningar, blodig hämnd och välsignelse över både det ena och andra som nog inte är barntillåtet. Oheliga allianser är vardagsmat. Men den speglar också människan ganska naken och sårbar. Kärlek, vänskap, överbryggande av klyftor. Strax intill klubbens egen starka gammaltestamentliga uppfattning om öga för öga, tand för tand så framträder en kraftig och varm människosyn.
Vi köpte de båda boxarna med de två första säsongerna och har precis sett om dem en andra gång. Scener och dialoger blir gärna liggande kvar i medvetandet när deras ryggmärke tonar bort ur rutan.
Tex: Polischef Unser har ett gammal och ärrat förhållande till klubben. Han möter på stadens sjukhus, S:t Thomas, läkaren Tara som återvänt till sin hemstad och återupptagit gemenskapen med Jax, vice president och den person som ändå måste betraktas som seriens huvudperson. Unser och Tara ses som hastigast i sjukhusets kapell och när Unser frågar om hur hon har det blir väl svaret ungefär ett "OK".
Då smyger det ur polischefen:
"If it´s not too bad, enjoy"!
Ibland måste våra mål vara höga. I andra lägen blir det så befriande när en sådan mening sjunker in som Unser ger. Det är lätt att missa det där lilla som ger livsfröjd.
Samma budskap ur filmen Priest. Den katolske och homosexuelle prästen har ertappats med att ha sex på offentlig plats. Han hängs ut, smädas i massmedia förstås samt förskjuts av de flesta i församlingen. Han besöker den gamle prästen som pensionerats och sitter på undantag i en vrå av samhället.
Den unge prästen är förtvivlad över att han misslyckats; fallit för sin lust. Men han vet att han ska vara präst!
Den gamle försöker säga att avhållsamhet och kallelsemedvetenhet är två helt olika gåvor.
Den yngre vrider sig: "Jag vill ha båda".
Den gamle säger då försiktigt: "Det är att vara girig"!
Andras krav
Egna krav
Lätt att drunkna i kravens hav.
But:
"If it´s not too bad, enjoy!
.
fredag 7 januari 2011
12000 dagar!
Den 8 januari detta år har jag och min hustru varit gifta i 12000 dagar. Det är knappt 34 år. Men min Pocahontas vet det ännu inte, så sscchh. Och för ovanlighetens skull får hon leva okunnig tom över frukost på lördagen, vilket är ovanligt för mina vanor.
Det går att leva ett helt liv på mycket kort tid, det beror på intensitet, kvalité och innehåll. Att ha hållit samman i 12000 dagar innebär naturligtvis inte att samhörigheten alltid är enastående.
En bergsklättring är en kamp för fotfäste, sökande efter handgrepp och en rytm mellan ansträngning och vila. Ett äventyr med stundtals små förflyttningar och inte sällan måste man ta steg både åt sidan och kanske neråt/bakåt. Men framför allt är viljan dess fokus. Liknelsen är tydlig. Äktenskap handlar mycket om vilja; viljan att se åt samma håll, klättra sida vid sida. Beundra utsikten ihop. Driva in bultar i sprickorna där livlinorna måste fästas.
Jag får ibland höra att det inte hör till karlarnas beteende att räkna dagar; att hålla koll på en relation på detta sätt. Men det är alltid av mina manliga medmänniskor. Till dessa kan jag krasst uttrycka; se det som en insättning på ditt konto; räntan är enastående på insatt kapital! Det är ett karlaktigt (och ändå rätt hyfsat...) sätt att se detta handlande. Själv beskriver jag det mera som en akt av vördnad; för relationen och mina döttrars mor.
Perspektivet under 34 år har naturligtvis blivit skevt även för mig. Ögonblick då jag inte sett min partner som hon förtjänar. För att jag fyller kalendern med fler högtidsdagar är de gängse är jag inget helgon. Att försöka göra något intressant, spännande och ärorikt av dessa udda händelser är mera likt den farisé som smög sig in i helgedomen och utan att våga lyfta blicken viskar han: Kyrie Eleison; Herre förbarma dig!
I morgon blir det inget märkvärdigt alls. Blommor och uppmärksamhet.
Här kunde skrivas tusen stalltips om sådant som öppnar förtjusningens källor.
Här kunde floristen få skriva om vilka blommor som får sprickorna att blomma.
Här kunde Carl Jan Granqvist få öppna slussarna med champagne.
Här kunde cacaofantasterna få smeka smaklökarna till sinnlig kåthet
Här kunde poeter få hugga in kärlekens evangelium.
Här skulle jag vilja ropa till er alla i era relationer: blås på glöden; om den är dagsfärsk eller....12000 dagar!
Har ingen riktigt lämplig bild för att illustrera detta budskap. Men ändå; en från vårt gemensamma bikerliv! Den är tagen av ett par vänner, Eva o Bo; Tack till er!
Det går att leva ett helt liv på mycket kort tid, det beror på intensitet, kvalité och innehåll. Att ha hållit samman i 12000 dagar innebär naturligtvis inte att samhörigheten alltid är enastående.
En bergsklättring är en kamp för fotfäste, sökande efter handgrepp och en rytm mellan ansträngning och vila. Ett äventyr med stundtals små förflyttningar och inte sällan måste man ta steg både åt sidan och kanske neråt/bakåt. Men framför allt är viljan dess fokus. Liknelsen är tydlig. Äktenskap handlar mycket om vilja; viljan att se åt samma håll, klättra sida vid sida. Beundra utsikten ihop. Driva in bultar i sprickorna där livlinorna måste fästas.
Jag får ibland höra att det inte hör till karlarnas beteende att räkna dagar; att hålla koll på en relation på detta sätt. Men det är alltid av mina manliga medmänniskor. Till dessa kan jag krasst uttrycka; se det som en insättning på ditt konto; räntan är enastående på insatt kapital! Det är ett karlaktigt (och ändå rätt hyfsat...) sätt att se detta handlande. Själv beskriver jag det mera som en akt av vördnad; för relationen och mina döttrars mor.
Perspektivet under 34 år har naturligtvis blivit skevt även för mig. Ögonblick då jag inte sett min partner som hon förtjänar. För att jag fyller kalendern med fler högtidsdagar är de gängse är jag inget helgon. Att försöka göra något intressant, spännande och ärorikt av dessa udda händelser är mera likt den farisé som smög sig in i helgedomen och utan att våga lyfta blicken viskar han: Kyrie Eleison; Herre förbarma dig!
I morgon blir det inget märkvärdigt alls. Blommor och uppmärksamhet.
Här kunde skrivas tusen stalltips om sådant som öppnar förtjusningens källor.
Här kunde floristen få skriva om vilka blommor som får sprickorna att blomma.
Här kunde Carl Jan Granqvist få öppna slussarna med champagne.
Här kunde cacaofantasterna få smeka smaklökarna till sinnlig kåthet
Här kunde poeter få hugga in kärlekens evangelium.
Här skulle jag vilja ropa till er alla i era relationer: blås på glöden; om den är dagsfärsk eller....12000 dagar!
Har ingen riktigt lämplig bild för att illustrera detta budskap. Men ändå; en från vårt gemensamma bikerliv! Den är tagen av ett par vänner, Eva o Bo; Tack till er!
söndag 2 januari 2011
Vetlanda MCK
Aldrig kör jag tillsammans med klubbmedlemmarna i VMCK.
Aldrig kommer jag på några möten, sommar såväl som vinter.
Jag bor ca trettio svenska mil utanför Vetlanda.
Men jag betalar mitt medlemsskap varje år.
Varför är det så?
VMCK fanns redan när jag var barn och tonåring hemma i Kvillfors. Vid femtonårsstrecket köpte jag ju moped, av bröderna Berg i Vetlanda, en Cresent 50 SS. Bakomför Texasstyret satt jag och drömde. Först om en lätt motorcykel, en Honda 125:a ville jag ha. Ouppnåeligt! Köpte en fem hästars cylinder till moppen och trodde att jag skulle kunna byta själv och på så vis köra fortare in i drömmen om en lätt motorcykel. Men att meka var inte och har aldrig blivit min grej. Förnedrad fick jag lägga alla delarna i en margarinkartong och fösa det tysta skrotet till "monarkarn" för hjälp. Tystlåten lirare det där. Han återställde min 50 SS till en moppe med en en-hästars-cylinder. Pinsamt....
Men längtan efter att köra motorcykel var stark. Då var VMCK:s ikoner i Kvillsfors Egon, Walther(?) och Ulf förstås. RIP Ulf! Jag ville inte köra Puch 125 som Ulf gjorde, inte heller förstod jag hans BMW när han växlade till tung. Men tyngden av hans svarta MC-jacka med axelvaddar och framför allt: VMCK-märket på ärmen! Ouppnåeligt!
Men sen drog ju kurvorna åt andra håll.
Och Brandels café, där knuttarna gärna stod på rad innan vägen drog dem ut, ja det finns ju inte ens kvar.
Det dröjde till ett nytt millennium. Efter flytten till Skåne så var alla andra puzzlebitarna på plats. Jag blev med hoj! Det tog drygt trettio år men glädjen och leendet när jag körde hem min första motorcykel på min födelsedag, en vårdagjämning i början av årtuseendet; jag känner det fortfarande.....
Som en passande present fick jag ett medlemsskap i Vetlanda Motorcykelklubb. Och två blå-gula märken! Kungligt!
För långt till Vetlanda.
Men nu är jag ju ändå en medlem.....
Aldrig kommer jag på några möten, sommar såväl som vinter.
Jag bor ca trettio svenska mil utanför Vetlanda.
Men jag betalar mitt medlemsskap varje år.
Varför är det så?
VMCK fanns redan när jag var barn och tonåring hemma i Kvillfors. Vid femtonårsstrecket köpte jag ju moped, av bröderna Berg i Vetlanda, en Cresent 50 SS. Bakomför Texasstyret satt jag och drömde. Först om en lätt motorcykel, en Honda 125:a ville jag ha. Ouppnåeligt! Köpte en fem hästars cylinder till moppen och trodde att jag skulle kunna byta själv och på så vis köra fortare in i drömmen om en lätt motorcykel. Men att meka var inte och har aldrig blivit min grej. Förnedrad fick jag lägga alla delarna i en margarinkartong och fösa det tysta skrotet till "monarkarn" för hjälp. Tystlåten lirare det där. Han återställde min 50 SS till en moppe med en en-hästars-cylinder. Pinsamt....
Men längtan efter att köra motorcykel var stark. Då var VMCK:s ikoner i Kvillsfors Egon, Walther(?) och Ulf förstås. RIP Ulf! Jag ville inte köra Puch 125 som Ulf gjorde, inte heller förstod jag hans BMW när han växlade till tung. Men tyngden av hans svarta MC-jacka med axelvaddar och framför allt: VMCK-märket på ärmen! Ouppnåeligt!
Men sen drog ju kurvorna åt andra håll.
Och Brandels café, där knuttarna gärna stod på rad innan vägen drog dem ut, ja det finns ju inte ens kvar.
Det dröjde till ett nytt millennium. Efter flytten till Skåne så var alla andra puzzlebitarna på plats. Jag blev med hoj! Det tog drygt trettio år men glädjen och leendet när jag körde hem min första motorcykel på min födelsedag, en vårdagjämning i början av årtuseendet; jag känner det fortfarande.....
Som en passande present fick jag ett medlemsskap i Vetlanda Motorcykelklubb. Och två blå-gula märken! Kungligt!
För långt till Vetlanda.
Men nu är jag ju ändå en medlem.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)