Aldrig kommer jag på några möten, sommar såväl som vinter.
Jag bor ca trettio svenska mil utanför Vetlanda.
Men jag betalar mitt medlemsskap varje år.
Varför är det så?
VMCK fanns redan när jag var barn och tonåring hemma i Kvillfors. Vid femtonårsstrecket köpte jag ju moped, av bröderna Berg i Vetlanda, en Cresent 50 SS. Bakomför Texasstyret satt jag och drömde. Först om en lätt motorcykel, en Honda 125:a ville jag ha. Ouppnåeligt! Köpte en fem hästars cylinder till moppen och trodde att jag skulle kunna byta själv och på så vis köra fortare in i drömmen om en lätt motorcykel. Men att meka var inte och har aldrig blivit min grej. Förnedrad fick jag lägga alla delarna i en margarinkartong och fösa det tysta skrotet till "monarkarn" för hjälp. Tystlåten lirare det där. Han återställde min 50 SS till en moppe med en en-hästars-cylinder. Pinsamt....
Men längtan efter att köra motorcykel var stark. Då var VMCK:s ikoner i Kvillsfors Egon, Walther(?) och Ulf förstås. RIP Ulf! Jag ville inte köra Puch 125 som Ulf gjorde, inte heller förstod jag hans BMW när han växlade till tung. Men tyngden av hans svarta MC-jacka med axelvaddar och framför allt: VMCK-märket på ärmen! Ouppnåeligt!
Men sen drog ju kurvorna åt andra håll.
Och Brandels café, där knuttarna gärna stod på rad innan vägen drog dem ut, ja det finns ju inte ens kvar.
Det dröjde till ett nytt millennium. Efter flytten till Skåne så var alla andra puzzlebitarna på plats. Jag blev med hoj! Det tog drygt trettio år men glädjen och leendet när jag körde hem min första motorcykel på min födelsedag, en vårdagjämning i början av årtuseendet; jag känner det fortfarande.....
Som en passande present fick jag ett medlemsskap i Vetlanda Motorcykelklubb. Och två blå-gula märken! Kungligt!
För långt till Vetlanda.
Men nu är jag ju ändå en medlem.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar