I seriernas och fablernas värld är tillvaron enkel och överskådlig. Onda människor - Goda människor.
Vissle Vessla i Ture Sventons värld.
Björnligan i Ankeborg.
Stora Stygga vargen.
Styvmor & styvsystrar etc etc
I riktiga (?) världen pågår ständigt ett mätande, och vägande tillika rannsakande granskningar om vilka av oss människor som är "fel" och vilka som är "rätt"; bad guys or good guys. I detta spel är vi alla indragna, mig själv inräknad. Annars skulle det sitta fint att peka ut den hydralika draken massmedia som den stora boven i dramat. Förvisso är jag i gemen skeptisk emot journalister så egentligen ligger jag nära till att anklaga just massmedia att vara den störste anklagaren...
Visst märks dubbelmoralen!?
Konstant pågår dock dessa utpekanden.
Det finns så många bottnar i detta spel och det är som betraktare egentligen omöjligt att bedöma sanningshalten i allt som skrivs, berättas och basuneras ut.
Varje samhälle har av hävd en lag. De som begår lagbrott ska naturligtvis lagföras och dömas. Brott och straff och andra till varnagel.
Men så har vi alla vårt eget tyckande, vår egen dom över andras beteende. Precis som om några av oss är helt vita, oskyldiga och hederliga och en hög andra är bovar, svarta och kriminella.
Kan vi kanske göra en svart-vit-skala att nyttja som ett skjutmått att skjuta de dåliga? Hur ska vi värdera nedanstående personer och situationer?
Vår svenske monark?
Valutachefen som ska anklagas för sexövergrepp?
Fortkörning: 22 km för fort på 30-väg?
Snatteri i den stora överflödsbutiken?
Slänga skräpet efter garagerensingen emellan behållaren för glas och papper?
Skriva fel avstånd till jobbet i deklarationen?
Betala snickaren svart?
Slå ihjäl en huggorm?
Köpa av grannen insmugglad öl?
Skvallra obekräftad skit om arbetskamrater?
Fiffla med bokföringen?
Exemplen kan lätt mångfaldigas i oändlighet.
Och vi kan nog göra en egen nivåmätare över de ovan nämnda om vad vi personligen tycker är bara lite ohederligt och vad som är otillåtet och förkastligt. Men det beror ju på vilka referenssramar vi själva har skaffat oss genom våra mänskliga erfarenheter. Och det stora problemet är att vi aldrig, aldrig vet vad som är sant av det vi läser och hör.
Ett typexempel ur min harleyälskande själ är de svepande hagelsvärmarna av uttryck som "kriminella MC-gäng". Men rätt ur lagens mening är att enskilda individer kan vara kriminella, inte hela grupper.
Och handen på hjärtat; en människa som utåt sett är respekterad och betraktad som god och hederlig men som bara ännu inte blivit upptäckt med sina stölder - vad är hans status, egentligen...?
Minns ni trubadur Stefan Demert med:
"Vi bara luras, lura lura luras, bara luras allihop och överallt.
Herr domarn är en luring ja en riktig luring
Först dömer han en kvinna för lösdriveri
själva är han inte noga med vems säng han ligger i..
vi bara luras..."
Hur är det då i seriernas värld, egentligen? Det är kanske inte så svart-vitt där heller men precis lika svårt där som i verkligheten att sätta fingret på det. Björnligan är bovar, de lever för att stjäla. Men farbror Joakim då? Hur har han skapat sin förmögenhet, och hur använder han den? Girighet räknas till dödssynderna men inte i lagens mening. Är han ond eller god?
I ett världsligt perspektiv kan vi alla göra våra egna listor över mer eller mindre rätt och fel.
Men om vi anlägger ett teologiskt filter på denna frågeställning, eller rättare ett kristet perspektiv: ja då finns det bara bovar! Vi är alla precis lika skrynkliga och fläckiga. Det betyder inte att vi, när vi belyses av samhällets lag, omedelbart döms som kriminella. Men nog faen kämpar vi allihop precis i gränslandet!
Sann kristen tro talar om att vi är eländiga syndare - allihop.
Och samtidigt förlåtna.
Det är här det Lutherska uttrycket mejslas fram:
SIMUL JUSTUS ET PECCATOR.
Samtidigt syndare och rättfärdiggjord.
Fast nog vet jag vilka jag räknar som betydligt större syndare än jag........=)
torsdag 26 maj 2011
tisdag 24 maj 2011
Människ-o-värde
Sitter och filosoferar... förstås.
Människovärde. Det ska naturligtvis hålla ihop hela ordet, inte delas med bindestreck och på så vis få ännu ett av o-orden. De är oftast negativa, destruktiva; budbärare av trasighet och djävulsskap.
Egentligen kan man säga att jag har en läxa, eller rättare; det är bra för mej om jag filosoferar/arbetar med några av frågeställningarna kring mitt eget värde som människa. Det har nog varit lite si och så med det under en tid. Det är en hård värld vi lever i och skinnet är oftast för tunt för att klara friktionen man utsätts för. Ser vi varandra som verktyg; att slänga fram och tillbaka i och ur en verktyglåda vid behov för att klara ut livet och dess bokföring för egen del - då håller vi inte. Man går sönder i förtid.
Det rullar med jämna mellanrum en reklam för ett tuggummi (tror jag). Tar man ett sådant efter varje måltid så studsar bara alla karius- och baktusangrepp på tandemaljen med ett pingande eko. Jag funderar på om det finns någon sådan kraftig skyddsåtgärd att bepansra sig med i livet. Någon terapi som ger sådan sköld mot ondska och elakhet. Kanske det gör det, i alla fall något som ska hindra att angreppen går på djupet. Men viktigare skulle nog vara något som stärker inifrån. Som gör att vi vågar lyssna, se och reflektera ända nere i djupet - men ändå inte havererar i det ena inre rummet efter det andra.
Jag fick ett A4-papper med överskriften Försvarssignaler av min coach. Ganska raskt kunde jag ringa ín åtminstonde sju av fyrtiotre varianter av sådana.
Försvar är väl bra saker? Utan immunförsvar är vi raskt förlorade.
Men om jag har ett konstlat sätt att hantera, eller o-hantera, situationer eller människor, så är det oftast för att jag inte våga ta in kommentaren, ämnet eller vad kan vara - ty min inte självkänsla är så svag att den hotas att skrumpna mera!
Dessa försvarssignaler, eller mekanismer, är raka motsatsen till skydd. De är flyktvägar och en falsk väg till falsk ro. För efter varje angrepp som inte får värderas eller bemötas i min egen själ så förtvinar den än mer och mitt människovärde vissnar i samma takt. Hårda bud!
Från min barndom minns jag en yngling som mycket raskt sa "ska vi slåss" då olika uppfattningar gick i dagen. Det är naturligtvis en väg; enbart bygga det yttre och klara kampen genom det. Men osökt kommer Esias Tegners diktepos Det eviga, för mig. Jag tror att jag ur minnet har första och sista strofen:
Människovärde. Det ska naturligtvis hålla ihop hela ordet, inte delas med bindestreck och på så vis få ännu ett av o-orden. De är oftast negativa, destruktiva; budbärare av trasighet och djävulsskap.
Egentligen kan man säga att jag har en läxa, eller rättare; det är bra för mej om jag filosoferar/arbetar med några av frågeställningarna kring mitt eget värde som människa. Det har nog varit lite si och så med det under en tid. Det är en hård värld vi lever i och skinnet är oftast för tunt för att klara friktionen man utsätts för. Ser vi varandra som verktyg; att slänga fram och tillbaka i och ur en verktyglåda vid behov för att klara ut livet och dess bokföring för egen del - då håller vi inte. Man går sönder i förtid.
Det rullar med jämna mellanrum en reklam för ett tuggummi (tror jag). Tar man ett sådant efter varje måltid så studsar bara alla karius- och baktusangrepp på tandemaljen med ett pingande eko. Jag funderar på om det finns någon sådan kraftig skyddsåtgärd att bepansra sig med i livet. Någon terapi som ger sådan sköld mot ondska och elakhet. Kanske det gör det, i alla fall något som ska hindra att angreppen går på djupet. Men viktigare skulle nog vara något som stärker inifrån. Som gör att vi vågar lyssna, se och reflektera ända nere i djupet - men ändå inte havererar i det ena inre rummet efter det andra.
Jag fick ett A4-papper med överskriften Försvarssignaler av min coach. Ganska raskt kunde jag ringa ín åtminstonde sju av fyrtiotre varianter av sådana.
Försvar är väl bra saker? Utan immunförsvar är vi raskt förlorade.
Men om jag har ett konstlat sätt att hantera, eller o-hantera, situationer eller människor, så är det oftast för att jag inte våga ta in kommentaren, ämnet eller vad kan vara - ty min inte självkänsla är så svag att den hotas att skrumpna mera!
Dessa försvarssignaler, eller mekanismer, är raka motsatsen till skydd. De är flyktvägar och en falsk väg till falsk ro. För efter varje angrepp som inte får värderas eller bemötas i min egen själ så förtvinar den än mer och mitt människovärde vissnar i samma takt. Hårda bud!
Från min barndom minns jag en yngling som mycket raskt sa "ska vi slåss" då olika uppfattningar gick i dagen. Det är naturligtvis en väg; enbart bygga det yttre och klara kampen genom det. Men osökt kommer Esias Tegners diktepos Det eviga, för mig. Jag tror att jag ur minnet har första och sista strofen:
Väl formar den starke med svärdet sin värld
Väl flyga som örnar hans rykten
Men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort
Det dör som en stormvind i öknen bort
Så våga all sanning och fatta all rätt
och bilda det sköna med glädje
Dessa tre dö ej ut ibland mänskors ätt
och till dem ifrån tiden vi vädje
Vad tiden dig gav må du ge igen
Blott det eviga bor i ditt hjärta än
Att bygga människovärde tar kanske en hel livstid.
Att skjuta det i sank kan gå fort, men lika förrädiskt är det väl om det sipprar ut likt en Chateau Petrus där korken skrumpnat och vinet fördärvas.
Cogito -Ergo Sum
Open House på Custom by Kent
En stark ådra av bikerlivet flöt genom Bjuv i lördags (21 maj). Så kommer det nog också att bli framöver för dit har Kent Plateryd flyttat sitt företag Custom by Kent. Jag var bara där några timmar mitt på dagen men jag anar en stark dag av succé med den tillströmningen av bikers som redan då dundrat till Kummingatan i Bjuv. Korv & hamburgergrillen och kaffepannan gick för öppet spjäll ty, som kompis Björne sa: "en korv gör ingen sommar".
Gott om bikers var det, ja. En hel del röd-vita änglar från flera orter. Även några som har en mexikansk sombrero på ryggen, ARM hade kört med en väldig stor skara och sedan blandad kompott av västar. Av tidskrifter fanns både Big Twin och Scanbike. Tom att Nils Andersson från Norrköping, med Super-X-maskiner, mc-liftar, avgasssytem och inte minst det där moderna amerikanska understället - var där.
På bilden syns inte folkmyllret som var, men väl Nisses MC-lyft som han främst ville visa.
Susanne från ProBiko, Aminogatan Göteborg kollade tempen i Skåne på vägen till Rhodos. Människor man sett på träffar och på andra företag med anknytning till MC-livet.
Han har verkligen fått till´et nu Kent, från det trånga nere i Råå till rejäla utrymme för verkstad och inte minst butiken där mycket prylar och kläder nu får en bra exponering. Han hade förstås några av sina sköna byggen stående för vår beundran också. Open House på detta sätt är verkligen ett perfekt sätt att sätta sig ordentligt på kartan.
Snopen avsnoppad speedway-kortege...
Efter besöket på Custom by Kent var det tänkt att stråla samman i vår egen klubb, Malmoe Chapter Sweden. Vi hade ett avtal med Speedwayföreningen i Malmö att köra in på arenan i kortege vid inledningen till ungdomsVM i speedway. Ett dussin av våra mest aktiva är just nu i Frankrike på independent-träff men vi skulle nog fullgöra våra åtagande ändå. Döm om vår förvåning då ledningen för speedwayen ringer på förmiddagen att de ställt in vårt deltagande! Någon anledning till detta vet jag i skrivande stund inte om men det kunde ju vara intressant...
Nå, jag fick en härlig harleyride till Bjuv tillsammans med Björne och hans bobber så jag klagar inte. Det är sann bejakelse av det goda livet att höra och köra harley en skön lördag i maj...
Vädret kunde bara inte varit bättre; strålande sol och nästan tjugo celsius när jag drog via Lund vid melodikryssdax. Vid Värplingerondellen stod Björn och väntade. Jag hade förväntat mig hans V-Rod men se där glödde minsann hans egenbyggda bobber! Det var första gången jag såg den men ja vet att han luftat den tidigare. Han fick pris på BikeLines öppet Hus och han tillägnades nån kruka av beundran och uppmuntran i Landskrona i våras. Kanske inte riktigt min style, jag gillar ju krom och lysande lack medan Björne har valt matt rostrött och mycket svart. Efter nästa vinter kommer den säkert att ha matt krom också. Nu stannade inte jag till juryn var klar så jag vet inte om hans bobber stod sig även i denna konkurrens men det hade varit grymt roligt om det blev så. Imponerande häftigt att själv pilla ihop något sådant fram ax till limpa! Här skulle det förstås varit en bild på hans hoj men se det blev ju inte av...
På bilden syns inte folkmyllret som var, men väl Nisses MC-lyft som han främst ville visa.
Susanne från ProBiko, Aminogatan Göteborg kollade tempen i Skåne på vägen till Rhodos. Människor man sett på träffar och på andra företag med anknytning till MC-livet.
Han har verkligen fått till´et nu Kent, från det trånga nere i Råå till rejäla utrymme för verkstad och inte minst butiken där mycket prylar och kläder nu får en bra exponering. Han hade förstås några av sina sköna byggen stående för vår beundran också. Open House på detta sätt är verkligen ett perfekt sätt att sätta sig ordentligt på kartan.
Snopen avsnoppad speedway-kortege...
Efter besöket på Custom by Kent var det tänkt att stråla samman i vår egen klubb, Malmoe Chapter Sweden. Vi hade ett avtal med Speedwayföreningen i Malmö att köra in på arenan i kortege vid inledningen till ungdomsVM i speedway. Ett dussin av våra mest aktiva är just nu i Frankrike på independent-träff men vi skulle nog fullgöra våra åtagande ändå. Döm om vår förvåning då ledningen för speedwayen ringer på förmiddagen att de ställt in vårt deltagande! Någon anledning till detta vet jag i skrivande stund inte om men det kunde ju vara intressant...
Nå, jag fick en härlig harleyride till Bjuv tillsammans med Björne och hans bobber så jag klagar inte. Det är sann bejakelse av det goda livet att höra och köra harley en skön lördag i maj...
onsdag 18 maj 2011
En vänlig grönskas rika dräkt...
Lång tid sedan förra inlägget?
Har varit upptagen!
Förundran är det som tagit så mycket tid i anspråk. Det är verkligen magnifikt att leva i denna del av världen under dessa enastående dagar i maj! Styrkan och intensiteten i skapelsen överraskar varje vår och försommar. Det som i vintras såg så öde, tomt och livlöst ut genomflödas under några dagar av en häpnadsväckande kraft.
Hur många nyanser av grönt finns det i jordens palett?
Hur många blommor öppnar sig samtidigt?
Hur många sorters träd och buskar ingår i den fullödiga konsert som pågår i maj?
Det kan kännas som ett slöseri att allt detta kommer så samfällt och går över så fort. Visst vore det väl önskvärt om det kunde portioneras ut så vi kunde njuta längre. Finns det en helig idé om detta samstämmiga crescendo? Kanske det men det är i så fall fördolt under doft och blom!
Är det vissheten om skönhetens korthet som alstrar det nordiska vemodet denna årstid? Jag anar att det kan vara så...
Det är märkvärdigt hur lätt det är att missa detta drama!
Ibland sägs det att barnet har lättare att förundras och att den vuxne är förhärdad och blind. Jag påstår att det är precis tvärt om. Det behövs mognad för att förundras! Eller vi kanske ska formulera en syntes; att det lilla barnet har en naturlig nyfikenhet som visst kan kallas förundran men den egenskapen försvinner sedan raskt under ungdomsåren: "...äsch, det har jag sett förut..." för att sedan återkomma och öka med stigande ålder.
Möjligen har jag just i år, under arbetslöshetens vårveckor, haft mera både tid och vemod att se och förundras. Men fortfarande är syrenerna praktfulla och ännu har inte lupinerna tagit stafettpinnen på allvar. Så lite grand av den goda smaken av att haka i varandra har ändå vår flora!
...så: Gå ut min själ och gläd dig...
Har varit upptagen!
Förundran är det som tagit så mycket tid i anspråk. Det är verkligen magnifikt att leva i denna del av världen under dessa enastående dagar i maj! Styrkan och intensiteten i skapelsen överraskar varje vår och försommar. Det som i vintras såg så öde, tomt och livlöst ut genomflödas under några dagar av en häpnadsväckande kraft.
Hur många nyanser av grönt finns det i jordens palett?
Hur många blommor öppnar sig samtidigt?
Hur många sorters träd och buskar ingår i den fullödiga konsert som pågår i maj?
Det kan kännas som ett slöseri att allt detta kommer så samfällt och går över så fort. Visst vore det väl önskvärt om det kunde portioneras ut så vi kunde njuta längre. Finns det en helig idé om detta samstämmiga crescendo? Kanske det men det är i så fall fördolt under doft och blom!
Är det vissheten om skönhetens korthet som alstrar det nordiska vemodet denna årstid? Jag anar att det kan vara så...
Det är märkvärdigt hur lätt det är att missa detta drama!
Ibland sägs det att barnet har lättare att förundras och att den vuxne är förhärdad och blind. Jag påstår att det är precis tvärt om. Det behövs mognad för att förundras! Eller vi kanske ska formulera en syntes; att det lilla barnet har en naturlig nyfikenhet som visst kan kallas förundran men den egenskapen försvinner sedan raskt under ungdomsåren: "...äsch, det har jag sett förut..." för att sedan återkomma och öka med stigande ålder.
Möjligen har jag just i år, under arbetslöshetens vårveckor, haft mera både tid och vemod att se och förundras. Men fortfarande är syrenerna praktfulla och ännu har inte lupinerna tagit stafettpinnen på allvar. Så lite grand av den goda smaken av att haka i varandra har ändå vår flora!
...så: Gå ut min själ och gläd dig...
fredag 6 maj 2011
Usama och Obama
Usama Bin-Ladin hittad, skjuten och sänkt i havets djup. Rapporterna, åsikterna och tusende reflektioner om detta är naturligtvis inte färdigropat - men ändå; gick det inte över och förbi ganska quickt och naturligt? USA tar ju villigt rollen som Jordens Sheriff i de flesta lägen men här tycker nog jag att det var en klar konsekvens av krigshandlingen nine-eleven då över tretusen människor dog av en fruktansvärd terror.
Världssamvetet och diplomatins härförare Europa (grov generalisering, men ändå) menar kanske att terrorledaren skulle handfängslats och åtalats. Sicket liv, eller rättare sagt: o-liv, det skulle blivit på denna planet vid ett sådant scenario. Kanske är det mest för ordningens skull som några uttrycker att avrättningen gick för fort och egentligen är de flesta i botten ganska nöjda med att farbror Usama sprängt färdigt...
USA är verkligen en mångfacetterad kontinent. Homeland of the Harley Davidson förstås och bara det är ju värt en pilgrimsresa. Det sägs vara frihetens och möjligheternas land. Frihetsgudinnan är väl kanske den största symbolen med stark konkurrens av Hollywood och dollarsedeln. Minns vi inte den av Moberg beskrivne småländske utvandrare som med en dollarsedel i hand utbrister: "ett land som skriver att man litar på Gud på sina pengar, det måste vara ett gôtt land". To dä
Fast härifrån, min lilla fläck i Europa (världssamvetet) så kan jag tycka att det finns en hel del hyckleri ower there. När någon svär i ett TV-program så censureras det bort med en fånig lapp över läpparna och ett blipljud. Skulle översta delen av stjärten synas så maskas det bort. Livet är heligt och okränkbart sägs det; men det tolkas väldigt olika beroende på om det handlar om abort eller dödsstraff. Men visst; det är inte bara en liten hanterbar nation utan en federation av över femtio olika stater. Då finns väl allting! Det är ingen särskilt enhetlig bild av Europa heller vilket är en jämförbar storhet. Men visst kittlar USA, det är som det religionsfenomenologiska (puh) uttrycket fascinosum-tremendum; något som förskräcker och fascinerar på samma gång. Men jag har inte råd att åka dit i alla fall!
Fast gudsbilder är ju lite kul! Hr Usama hade sin, Mr Obama sin. Visst hade det varit kolossalt intressant om de båda suttit som snillen spekulerar och sett hur bilderna kunde tecknats upp. Nja, inte som porträtt utan som karaktärer med egenheter, makt/omakt och vilja/ovilja. Tittarsuccé, jag lovar. I Sverige har vi legio gudsbilder trots att vi är världens mest sekulariserde land. "Religion är opium för folket", sa Karl Marx - och försökte ge oss kommunismen! I veckan som gick kom en tanke jag väntat länge på att någon skulle börja dra i; någon minister gav första indikationen på att vi skulle plocka bort någon mera av våra kristna helgdagar för att muslimerna ska kunna få en mera officiell. Humanateisterna (eller vad de nu kallar sig) anade julafton och tycker förstås att alla religiösa högtidsdagar ska bort varvid alla skulle få ett antal dagar att fritt plocka ur kalendern för egna högtider.
Jag har alltid tyckt att det finns en styrka när en nation tar ansvar för sin historia och följer den även ut i den sekulariserade världen. Nu har världen krympt och vi har ett mångkulturellt samhälle med pluralism och brokaden är intensiv. Det är inte längre så enkelt att se självklarheter i detta. Alla muslimer är inte terrorister lika lite som alla kristna är fundamentalister! Men vi står i brytningstider - alldeles klart!
Förresten - av av mina avgudar ropar på min vördnad: Min Harley! Det är fredag och 20 grader varmt. Fast nu har jag luftrörsinfektion och det är själve faen, sannare kan inte det uttryckas! Tänk om jag inte kan köra på söndag! Nåja allt har sin tid. Fast det kommer att bli ruskigt mycket körning av motorcyklar i Skåne i helgen. Ett antal mc-klubbar arrangerar gemensamt ett Charityrun till förmån för barncancerfonden. Ett gott ändamål där nytta och glädje förenas. Undrar om Usama tyckt att det var en god idé eller vad hade "hans" gud tyckt...
Ur min bikerfilosofiska skyttegrav passar det att avsluta med en bild från vår körning på Annandag påsk. Det var ingen pågående gudstjänst men parkeringen blev en lämplig rastplats under färden. Smaka på den!
Världssamvetet och diplomatins härförare Europa (grov generalisering, men ändå) menar kanske att terrorledaren skulle handfängslats och åtalats. Sicket liv, eller rättare sagt: o-liv, det skulle blivit på denna planet vid ett sådant scenario. Kanske är det mest för ordningens skull som några uttrycker att avrättningen gick för fort och egentligen är de flesta i botten ganska nöjda med att farbror Usama sprängt färdigt...
USA är verkligen en mångfacetterad kontinent. Homeland of the Harley Davidson förstås och bara det är ju värt en pilgrimsresa. Det sägs vara frihetens och möjligheternas land. Frihetsgudinnan är väl kanske den största symbolen med stark konkurrens av Hollywood och dollarsedeln. Minns vi inte den av Moberg beskrivne småländske utvandrare som med en dollarsedel i hand utbrister: "ett land som skriver att man litar på Gud på sina pengar, det måste vara ett gôtt land". To dä
Fast härifrån, min lilla fläck i Europa (världssamvetet) så kan jag tycka att det finns en hel del hyckleri ower there. När någon svär i ett TV-program så censureras det bort med en fånig lapp över läpparna och ett blipljud. Skulle översta delen av stjärten synas så maskas det bort. Livet är heligt och okränkbart sägs det; men det tolkas väldigt olika beroende på om det handlar om abort eller dödsstraff. Men visst; det är inte bara en liten hanterbar nation utan en federation av över femtio olika stater. Då finns väl allting! Det är ingen särskilt enhetlig bild av Europa heller vilket är en jämförbar storhet. Men visst kittlar USA, det är som det religionsfenomenologiska (puh) uttrycket fascinosum-tremendum; något som förskräcker och fascinerar på samma gång. Men jag har inte råd att åka dit i alla fall!
Fast gudsbilder är ju lite kul! Hr Usama hade sin, Mr Obama sin. Visst hade det varit kolossalt intressant om de båda suttit som snillen spekulerar och sett hur bilderna kunde tecknats upp. Nja, inte som porträtt utan som karaktärer med egenheter, makt/omakt och vilja/ovilja. Tittarsuccé, jag lovar. I Sverige har vi legio gudsbilder trots att vi är världens mest sekulariserde land. "Religion är opium för folket", sa Karl Marx - och försökte ge oss kommunismen! I veckan som gick kom en tanke jag väntat länge på att någon skulle börja dra i; någon minister gav första indikationen på att vi skulle plocka bort någon mera av våra kristna helgdagar för att muslimerna ska kunna få en mera officiell. Humanateisterna (eller vad de nu kallar sig) anade julafton och tycker förstås att alla religiösa högtidsdagar ska bort varvid alla skulle få ett antal dagar att fritt plocka ur kalendern för egna högtider.
Jag har alltid tyckt att det finns en styrka när en nation tar ansvar för sin historia och följer den även ut i den sekulariserade världen. Nu har världen krympt och vi har ett mångkulturellt samhälle med pluralism och brokaden är intensiv. Det är inte längre så enkelt att se självklarheter i detta. Alla muslimer är inte terrorister lika lite som alla kristna är fundamentalister! Men vi står i brytningstider - alldeles klart!
Förresten - av av mina avgudar ropar på min vördnad: Min Harley! Det är fredag och 20 grader varmt. Fast nu har jag luftrörsinfektion och det är själve faen, sannare kan inte det uttryckas! Tänk om jag inte kan köra på söndag! Nåja allt har sin tid. Fast det kommer att bli ruskigt mycket körning av motorcyklar i Skåne i helgen. Ett antal mc-klubbar arrangerar gemensamt ett Charityrun till förmån för barncancerfonden. Ett gott ändamål där nytta och glädje förenas. Undrar om Usama tyckt att det var en god idé eller vad hade "hans" gud tyckt...
Ur min bikerfilosofiska skyttegrav passar det att avsluta med en bild från vår körning på Annandag påsk. Det var ingen pågående gudstjänst men parkeringen blev en lämplig rastplats under färden. Smaka på den!
måndag 2 maj 2011
Saliga ögonblick?
Ack, att det ska vara så besvärligt att välja vilket alternativ jag ska välja!
Själva faen oxå att jag ska ha så svårt att bestämma om CD-jäveln ska spela Hammerfall eller Verdi!
Äro min själ kluven
eller är jag rik och mångfacetterad?
Visst skulle det vara enklare om jag var lite mera enhetlig, rakare och hade en tydlig profil på min personlighet. Alltid, i alla samma sammanhang...biker! Ja då vore ju outfít och dresscode fix och färdig. Oavsett vart jag ska ser jag alltid likadan ut - för det är sådan jag är och alla vet om det. Men sådan är ju inte jag! Jag är en kameleont; skiftar kläder och utseende beroende på vilken miljö jag ska in i.
Antingen så är detta sistnämnda en form av styrka som kan uttryckas och stavas på ett antal sätt. Anpassningsbar... Begåvning att kunna smälta in i olika miljöer... Variationsrikedom... Eller så är det karaktärsfel med svag personlighet när man kan vara både macho och velour, moderat och svag för kooperation, gillar hårdrock och kyrkomusik, lite av både starkbjörn och gosenalle in the same person.
Alltså; det tar lite mer tid för mej att tex välja kläder, bestämma vilken plånbok jag ska ha, om jag ska köpa en ny ikon eller en göra en läcker pinuptatuering,
ha mina nya röda moccaskor eller de häftiga HD-bootsen. Fast jag lever ju flera liv på en gång! I det långa loppet tror jag det är en tillgång att vara lite vidvinkel, lite flexibel, lite svagt pastellsvart (ah nytt kul ord, minns var ni såg det först!).
Detta sätt att leva kan bli lite besvärligare. Det är nämligen knepigare att vara kvick i sina attityder, att raskt ta ställning i olika frågor i allsköns skiftande tema. Det kräver lite eftertanke eftersom man inte alltid kan nyttja samma filter eller glasögon för man måste byta position inför den aktuella frrågeställningen. Med andra ord; ingen partipiska, ingen nyckelfärdig sanning utan en personlig reflektion. Låter jävligt ambitiöst men man måste ju inte heller tycka i alla frågor. Det finns gott om specialister som är veteraner i Ordet Fritt. Låt även dessa djur få leva som Evert Taube uttryckte det i Änglamark men det är skönt att slippa dem...
Den gångna helgen tvekande tom min kropp inför frågan om jag skulle vara sjuk eller inte. Mådde lite taskigt på fredagen, betydligt bättre på lördagen för att på söndagen rusa upp närmare fyrtio i innetemperatur på söndagen. Provade den vuxne Karlssons kuckelimuckmedicin; dvs whisky och vin men inte ens det tog ner frossan! Fick lite antibiotika idag istället. Tristare men mer tillförlitligt. Men det var ju verkligen inte min ynkliga hälsa som var centrum i helgen förstås;
Det ena var ju det kungliga bröllopet i England. Två miljarder lär ha sett den lilla enkla vigselceremonin i Westminster Abbey. Bäst var faktiskt den fete biskopen; splendid speach dear chap!
Det andra var när förre påven Johannes Paulus Secondo blev saligförklarad. Några hundratusen var på plats i Rom och bra många miljoner kollade nog på TV. Bäst där var nog den svenske kommentatorn Kaj; en påläst, lågmäld och initierad medmänniska som balanserat guidade skeptiker, agnostiker och troende igenom mässan. Genom saligförklaringen är nu denne påve endast ett steg ifrån helgonförklaring och för det krävs endast ytterligare ett mirakel...
Det vi verkligen skulle behöva lite till mans är nog att vi skulle få tid, nåd, attityd att kunna se lite mera av de mirakel som ständigt sker i nuet.
Ett enkelt samtal som leder till förståelse.
Ögonkast av vänlighet.
Men det verkar som om tillvaron alltid har ca hälften av varje; fifty-fifty mellan gudomligt - djävligt. Oftast ser det ut som om det är ca 9 - 1 i fördel för helvetesskapet. Men jag tror att det är för att, i alla fall jag, har en benägenhet att låta det onda häfta vid hårdare än jag lyckas se vardagens mirakel. Jag hoppas och tror dock att finalen vinns av det goda. Ska återkomma till det ämnet...
Det fanns två timmars undantag på söndagens taskiga hälsa; när vi på våra Harleys körde hem ifrån husvagnen. Märkligt att man mår så bra under motorcykelkörning!
Själva faen oxå att jag ska ha så svårt att bestämma om CD-jäveln ska spela Hammerfall eller Verdi!
Äro min själ kluven
eller är jag rik och mångfacetterad?
Visst skulle det vara enklare om jag var lite mera enhetlig, rakare och hade en tydlig profil på min personlighet. Alltid, i alla samma sammanhang...biker! Ja då vore ju outfít och dresscode fix och färdig. Oavsett vart jag ska ser jag alltid likadan ut - för det är sådan jag är och alla vet om det. Men sådan är ju inte jag! Jag är en kameleont; skiftar kläder och utseende beroende på vilken miljö jag ska in i.
Antingen så är detta sistnämnda en form av styrka som kan uttryckas och stavas på ett antal sätt. Anpassningsbar... Begåvning att kunna smälta in i olika miljöer... Variationsrikedom... Eller så är det karaktärsfel med svag personlighet när man kan vara både macho och velour, moderat och svag för kooperation, gillar hårdrock och kyrkomusik, lite av både starkbjörn och gosenalle in the same person.
Alltså; det tar lite mer tid för mej att tex välja kläder, bestämma vilken plånbok jag ska ha, om jag ska köpa en ny ikon eller en göra en läcker pinuptatuering,
ha mina nya röda moccaskor eller de häftiga HD-bootsen. Fast jag lever ju flera liv på en gång! I det långa loppet tror jag det är en tillgång att vara lite vidvinkel, lite flexibel, lite svagt pastellsvart (ah nytt kul ord, minns var ni såg det först!).
Detta sätt att leva kan bli lite besvärligare. Det är nämligen knepigare att vara kvick i sina attityder, att raskt ta ställning i olika frågor i allsköns skiftande tema. Det kräver lite eftertanke eftersom man inte alltid kan nyttja samma filter eller glasögon för man måste byta position inför den aktuella frrågeställningen. Med andra ord; ingen partipiska, ingen nyckelfärdig sanning utan en personlig reflektion. Låter jävligt ambitiöst men man måste ju inte heller tycka i alla frågor. Det finns gott om specialister som är veteraner i Ordet Fritt. Låt även dessa djur få leva som Evert Taube uttryckte det i Änglamark men det är skönt att slippa dem...
Den gångna helgen tvekande tom min kropp inför frågan om jag skulle vara sjuk eller inte. Mådde lite taskigt på fredagen, betydligt bättre på lördagen för att på söndagen rusa upp närmare fyrtio i innetemperatur på söndagen. Provade den vuxne Karlssons kuckelimuckmedicin; dvs whisky och vin men inte ens det tog ner frossan! Fick lite antibiotika idag istället. Tristare men mer tillförlitligt. Men det var ju verkligen inte min ynkliga hälsa som var centrum i helgen förstås;
Det ena var ju det kungliga bröllopet i England. Två miljarder lär ha sett den lilla enkla vigselceremonin i Westminster Abbey. Bäst var faktiskt den fete biskopen; splendid speach dear chap!
Det andra var när förre påven Johannes Paulus Secondo blev saligförklarad. Några hundratusen var på plats i Rom och bra många miljoner kollade nog på TV. Bäst där var nog den svenske kommentatorn Kaj; en påläst, lågmäld och initierad medmänniska som balanserat guidade skeptiker, agnostiker och troende igenom mässan. Genom saligförklaringen är nu denne påve endast ett steg ifrån helgonförklaring och för det krävs endast ytterligare ett mirakel...
Det vi verkligen skulle behöva lite till mans är nog att vi skulle få tid, nåd, attityd att kunna se lite mera av de mirakel som ständigt sker i nuet.
Ett enkelt samtal som leder till förståelse.
Ögonkast av vänlighet.
Men det verkar som om tillvaron alltid har ca hälften av varje; fifty-fifty mellan gudomligt - djävligt. Oftast ser det ut som om det är ca 9 - 1 i fördel för helvetesskapet. Men jag tror att det är för att, i alla fall jag, har en benägenhet att låta det onda häfta vid hårdare än jag lyckas se vardagens mirakel. Jag hoppas och tror dock att finalen vinns av det goda. Ska återkomma till det ämnet...
Det fanns två timmars undantag på söndagens taskiga hälsa; när vi på våra Harleys körde hem ifrån husvagnen. Märkligt att man mår så bra under motorcykelkörning!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)