Själva faen oxå att jag ska ha så svårt att bestämma om CD-jäveln ska spela Hammerfall eller Verdi!
Äro min själ kluven
eller är jag rik och mångfacetterad?
Visst skulle det vara enklare om jag var lite mera enhetlig, rakare och hade en tydlig profil på min personlighet. Alltid, i alla samma sammanhang...biker! Ja då vore ju outfít och dresscode fix och färdig. Oavsett vart jag ska ser jag alltid likadan ut - för det är sådan jag är och alla vet om det. Men sådan är ju inte jag! Jag är en kameleont; skiftar kläder och utseende beroende på vilken miljö jag ska in i.
Antingen så är detta sistnämnda en form av styrka som kan uttryckas och stavas på ett antal sätt. Anpassningsbar... Begåvning att kunna smälta in i olika miljöer... Variationsrikedom... Eller så är det karaktärsfel med svag personlighet när man kan vara både macho och velour, moderat och svag för kooperation, gillar hårdrock och kyrkomusik, lite av både starkbjörn och gosenalle in the same person.
Alltså; det tar lite mer tid för mej att tex välja kläder, bestämma vilken plånbok jag ska ha, om jag ska köpa en ny ikon eller en göra en läcker pinuptatuering,
ha mina nya röda moccaskor eller de häftiga HD-bootsen. Fast jag lever ju flera liv på en gång! I det långa loppet tror jag det är en tillgång att vara lite vidvinkel, lite flexibel, lite svagt pastellsvart (ah nytt kul ord, minns var ni såg det först!).
Detta sätt att leva kan bli lite besvärligare. Det är nämligen knepigare att vara kvick i sina attityder, att raskt ta ställning i olika frågor i allsköns skiftande tema. Det kräver lite eftertanke eftersom man inte alltid kan nyttja samma filter eller glasögon för man måste byta position inför den aktuella frrågeställningen. Med andra ord; ingen partipiska, ingen nyckelfärdig sanning utan en personlig reflektion. Låter jävligt ambitiöst men man måste ju inte heller tycka i alla frågor. Det finns gott om specialister som är veteraner i Ordet Fritt. Låt även dessa djur få leva som Evert Taube uttryckte det i Änglamark men det är skönt att slippa dem...
Den gångna helgen tvekande tom min kropp inför frågan om jag skulle vara sjuk eller inte. Mådde lite taskigt på fredagen, betydligt bättre på lördagen för att på söndagen rusa upp närmare fyrtio i innetemperatur på söndagen. Provade den vuxne Karlssons kuckelimuckmedicin; dvs whisky och vin men inte ens det tog ner frossan! Fick lite antibiotika idag istället. Tristare men mer tillförlitligt. Men det var ju verkligen inte min ynkliga hälsa som var centrum i helgen förstås;
Det ena var ju det kungliga bröllopet i England. Två miljarder lär ha sett den lilla enkla vigselceremonin i Westminster Abbey. Bäst var faktiskt den fete biskopen; splendid speach dear chap!
Det andra var när förre påven Johannes Paulus Secondo blev saligförklarad. Några hundratusen var på plats i Rom och bra många miljoner kollade nog på TV. Bäst där var nog den svenske kommentatorn Kaj; en påläst, lågmäld och initierad medmänniska som balanserat guidade skeptiker, agnostiker och troende igenom mässan. Genom saligförklaringen är nu denne påve endast ett steg ifrån helgonförklaring och för det krävs endast ytterligare ett mirakel...
Det vi verkligen skulle behöva lite till mans är nog att vi skulle få tid, nåd, attityd att kunna se lite mera av de mirakel som ständigt sker i nuet.
Ett enkelt samtal som leder till förståelse.
Ögonkast av vänlighet.
Men det verkar som om tillvaron alltid har ca hälften av varje; fifty-fifty mellan gudomligt - djävligt. Oftast ser det ut som om det är ca 9 - 1 i fördel för helvetesskapet. Men jag tror att det är för att, i alla fall jag, har en benägenhet att låta det onda häfta vid hårdare än jag lyckas se vardagens mirakel. Jag hoppas och tror dock att finalen vinns av det goda. Ska återkomma till det ämnet...
Det fanns två timmars undantag på söndagens taskiga hälsa; när vi på våra Harleys körde hem ifrån husvagnen. Märkligt att man mår så bra under motorcykelkörning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar