tisdag 24 maj 2011

Människ-o-värde

Sitter och filosoferar... förstås.
Människovärde. Det ska naturligtvis hålla ihop hela ordet, inte delas med bindestreck och på så vis få ännu ett av o-orden. De är oftast negativa, destruktiva; budbärare av trasighet och djävulsskap.

Egentligen kan man säga att jag har en läxa, eller rättare; det är bra för mej om jag filosoferar/arbetar med några av frågeställningarna kring mitt eget värde som människa. Det har nog varit lite si och så med det under en tid. Det är en hård värld vi lever i och skinnet är oftast för tunt för att klara friktionen man utsätts för. Ser vi varandra som verktyg; att slänga  fram och tillbaka i och ur en verktyglåda vid behov för att klara ut livet och dess bokföring för egen del - då håller vi inte. Man går sönder i förtid.

Det rullar med jämna mellanrum en reklam för ett tuggummi (tror jag). Tar man ett sådant efter varje måltid så studsar bara alla karius- och baktusangrepp på tandemaljen med ett pingande eko. Jag funderar på om det finns någon sådan kraftig skyddsåtgärd att bepansra sig med i livet. Någon terapi som ger sådan sköld mot ondska och elakhet. Kanske det gör det, i alla fall något som ska hindra att angreppen går på djupet. Men viktigare skulle nog vara något som stärker inifrån. Som gör att vi vågar lyssna, se och reflektera ända nere i djupet - men ändå inte havererar i det ena inre rummet efter det andra.

Jag fick ett A4-papper med överskriften Försvarssignaler av min coach. Ganska raskt kunde jag ringa ín åtminstonde sju av fyrtiotre varianter av sådana.
Försvar är väl bra saker? Utan immunförsvar är vi raskt förlorade.
Men om jag har ett konstlat sätt att hantera, eller o-hantera, situationer eller människor, så är det oftast för att jag inte våga ta in kommentaren, ämnet eller vad kan vara - ty min inte självkänsla är så svag att den hotas att skrumpna mera!
Dessa försvarssignaler, eller mekanismer, är raka motsatsen till skydd. De är flyktvägar och en falsk väg till falsk ro. För efter varje angrepp som inte får värderas eller bemötas i min egen själ så förtvinar den än mer och mitt människovärde vissnar i samma takt. Hårda bud!

Från min barndom minns jag en yngling som mycket raskt sa "ska vi slåss" då olika uppfattningar gick i dagen. Det är naturligtvis en väg; enbart bygga det yttre och klara kampen genom det. Men osökt kommer Esias Tegners diktepos Det eviga, för mig. Jag tror att jag ur minnet har första och sista strofen:

Väl formar den starke med svärdet sin värld
Väl flyga som örnar hans rykten
Men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort
Det dör som en stormvind i öknen bort

Så våga all sanning och fatta all rätt
och bilda det sköna med glädje
Dessa tre dö ej ut ibland mänskors ätt
och till dem ifrån tiden vi vädje
Vad tiden dig gav må du ge igen
Blott det eviga bor i ditt hjärta än

Att bygga människovärde tar kanske en hel livstid.
Att skjuta det i sank kan gå fort, men lika förrädiskt är det väl om det sipprar ut likt en Chateau Petrus där korken skrumpnat och vinet fördärvas.

Cogito -Ergo Sum

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar