Massaker i Norge!
Det verkar inte vara jungfrutörstande självmordsbombare denna gång. En helnorsk gutt med automatgevär och kunskap om sprängmedel samt en snedvriden människosyn. Hundratalet döda... När röken och dammet något lagt sig under lördagsmorgonen och nyheterna om omfattningen av detta totalt ofattbara kablas ut till oss blev vi ju alla stumma inför det svarta och djävliga som vi hör och ser, men knappast orkar lyssna eller betrakta.
Oförstående och förbannad!
Teodiceproblematiken blir kristallklar i detta drama; hur skulle det kunna finnas en god gud när sånt djävulskap färgar verklighetens tavla i mordrött och svart förtvivlan?
För bikerfilosofen är det som allra svårast att se spår av en övergripande gudom när människans ondska exploderar med livssläckande och ödeläggelse. Tanken att en god gud tillåter detta är ju orimlig! Problematiken blir i ekvationsform:
Finns gud och sådant här händer - då är denne gud:
-kapabel att göra något, men gör det av någon anledening inte. Då är gud inte god, eller...?
-oförmögen att ingripa, då är således inte gud allsmäktig utan ganska bakbunden.
Det finns inget svar på ekvationen, icke för bikerfilosofen. Men när vi står där, förvirrade, förtvivlade och förbannade och måste ta ut riktningen igen och måste få näring och kraft att leva och älska omigen: varifrån kommer den kraften? Efter varje angrepp av död, förödelse och djävlighetens djävligaste uttryck; så reser vi oss igen.
Då smärta och död tillfogas - då är gud borta för mig.
När vi ska bygga liv återigen, ifrån ondska, ur förtvivlan; där är gud nära och stark.
Egentligen är det nog teologi som jag uppfattat den genom skrift, historia och eget liv: att vi måste formulera våra frågor inför det tunga och svåra, fast svaren inte finns.
Men däremot mitt i skiten och snörvlandet glittrar det av det oskattbara:
En skatt i leråker
Lyssnande medmänniskor
Tårar som torkas under tiden de rinner
Under lördagsförmiddagen har jag nynnat på Börje Rings sång:
När människor snuddar och rör vid varann
med allt det som livet lärt
När erfarenhet byts mot erfarenhet
drömmar mot verklighet
När sörjande, sargade mänskor får tröst
av dem som kan tröstandets konst
Då skymtar en Kristus som livet vann
i vanmakt och nederlag
Drömmar om liv, tankar om hopp
finns rotat djupt inom oss
från början var det tänkt
Kom sitt hos mig
jag behöver dig
Du är skapad av den störste
och tillsammans får vi liv
Livet! Starkt eller bräckligt?
Paradoxalt nog är mitt svar: Både ock!
Fy fan för dessa yttringar av ondska!
Tack Gud att vi orkar gå vidare!
Ungefär så...
lördag 23 juli 2011
Alea iacta est
sa Ceasar. Tärningen är kastad!
Häromdagen när vi kom till Tobisviks camping blev uppmärksamheten stor kring en pryl vi ämnade bära in i vår husvagn. Svärsonen lyckades nämligen på Svedala marknad att med endast en tia och femton sekunder meddelst en robotarm och ett joystick lyfta hem en erotikhöjdare:
Häromdagen när vi kom till Tobisviks camping blev uppmärksamheten stor kring en pryl vi ämnade bära in i vår husvagn. Svärsonen lyckades nämligen på Svedala marknad att med endast en tia och femton sekunder meddelst en robotarm och ett joystick lyfta hem en erotikhöjdare:
Maj fick tag i den och jublande sprang hon runt på campingen och jublet och fnisset låg i samma intensitet.
"Får vi låna den?"
"Vad kostar den att ha en timma?"
Alea iacta est!
Denna vecka kan ledbrutna herrar ses med händerna mot ömma ryggar och kvinnorna mera liksom flyta fram - men blickarna med sin förnöjsamhet och glöd är ljuvlig. Vi struntar i om det regnar - Leve Passionen!
Fruntimmersveckan har verkligen levt upp till sitt öknamn "pisseveckan" i år. Det har inneburit att vi kört mera hoj än någonsin:
Tog en härlig tur genom Skåne upp emot nordväst och dundrade på låg höjd in i Bohuslän. På klipporna njöt vi nyfångade räkor, drack sval kalifornisk chardonnay och njöt då solen vätte sitt blonda hår i havet.
Körde rakt över Sverige norr om Vänern och Vättern, pulserade med W-Twins ner igenom Småland och intog Öland. Där var det alvar när ovädret från öst gjorde blixtanfall. Magiskt när detta trolska landskap lyste upp som av norrsken när blixtarna avlöste varandra! Vi flöt fram och planade på vatten vatten vatten...
Fäste sedan solen på pakethållaren och föste ovädret framför oss; la gummit på ostkustens asfalt hela vägen upp till Höga Kusten. Rökta flundror och källarsval pilsner i Sundsvall och några välsmakande renklämmor vid nakenbadet i Piteå!
Sverige är fantastiskt och det är enormt så mycket man hinner under en regning vecka i en förtält på en österlen. Med kartbok, fantasi och ett antal kylda drycker i kylskåpet. Men pisseveckan ska vara slut och nästa vecka hoppas vi på bättre realväder ty då är det ju årets HojRock på Gränsö uti Västervik. Får se om vi tar med tärningen...
För några veckor sedan hörde jag på radion om en lirare som sade sig vara ivrig biker samt filosof med österländsk prägel.
Det ligger kanske nära min egen programförklaring; Bikerfilosofen med österlensk inriktning. Ruggigt nära i stavning och uttal men oceaner mellan dem!
Österländskt är nog magrare, mera pling-pling och bena i kors medan österlensk filosofi lutar mera åt livsnjutande i kombination med en korsmärkt själ. Skåne är som en fantastiskt dimantring och Östelen är dess dimant! Sceneriet ute på fälten är bedårande och livsbejakande; färgerna då skörden skiftar från nyfärsk grön till spänstigt gul och sedemera till mognad och mättnad med toner av mässing och guld. Landskapet är format med höjder och dalar till sinnlighetens max.
Kustremsan som gifter samman hav och land skiftar i sin röst från dag till dag, minut för minut - trots att dess rörelse är densamma sedan urminnes tider. Havet är som en hungrig älskare som varierar sitt närmande efter vindens temprament, ömsom vilt och omättligt då dess kraft drabbar land, än i lugnare tempo med svala kyssar som vid varje andetag lämnar sanden fuktig och tung - ivrigt väntade på nästa våg.
Här hämtar vi styrka, här tar vi ut oss.
Snart ska det väl ha regnat över! Då ska jag skjuta undan pyramiderna av tomma ölburkar vi byggt utanför tältet och gå för att leta rätt på i vilken vagn tärningen befinner sig.
söndag 17 juli 2011
Bakvänd eller naturlig mognad?
Finns det i vår del av världen en generell mall för en ung mans utveckling och förändring över tiden?
Ungefär som; tonårstrots, pröva styrka i pojkgänget, erövringar, så vildhavre, lite ungdomsfylla (?) bli-ihop-slå-upp, lumpen, utbildning, jobb, kärlek, familjebildning och stabilitet... typ!?
I så fall har jag inte hela livet inom den ramen.
Liite kanske.. Jag sköt sönder några tanters klädnypor med luftgeväret så att trosor och BH hängde snett. Snodde nog någon porrtidning... Försökte trimma moppen.
Men det var äckligt städat i uppväxten egentligen. Ingen fylla för mig. Undantaget när brorsan gav mig en mellanöl till falukorvsmiddagen och den fick jag bara kräkas upp. Moget eller omoget, eller bara fel taktik? Ingen fuckaround.
Kär vid sjutton års ålder och la in absolut all energi som fanns att uppbringa i den relationen - och den håller än! Utbildning, barn och jobb. Hem med gustavianska möbler och tavlor på väggarna. ETT KANONBRA LIV! No doubt!
Fast det blev ju aldrig någon hoj då! Föräldrar som nekade mig till att ta körkort för lätt motorcykel så läsandet av MC-nytt och Allt om MC (jo det fanns redan då!) fick aldrig slå rot riktigt.
Då är det väl inte konstigt att jag har ett uppdämpt behov vid 45+ ?? Så nu kan jag lugnt säga att mallen hunnit ifatt verkligheten och hoj har jag nu kört nästan hela detta årtusende. Jag kan vara lite låtsasrebell och jag plockar de bästa bitarna. Nu när Quinnan oxå, på femte säsongen, kör egen Harley så har mitt liv kompletterats med råge.
Så den inledande mallen är nog inte längre så gångbar i samhälle och mänskligt liv. Det går betydligt krokigare för oss och livets puzzlebitar kommer inte i någon numrerad ordning. Det är bra mycket charmigare än så!
Hela tiden finns det något mer att finna, upptäcka och utveckla. Det låter kanske städat fyrkantigt att skriva kärlek och vänskap här, man kan tycka att de storheterna inte skulle pryda en blogg där ordet rebell ingår. Men jag försöker nog i min filosofi få in att inom dessa relationsbegrepp finns dynamik till både rebellism och stabil vuxenmognad!
Den gångna helgen har vi haft besök av goda vänner; sådana som man inte behöver någon startsträcka med när man träffas trots att det gått lång tid sedan förra mötet. Kvällarnas samtal svingar sig högt i luftlagren, behåller ändå markkänningen samtidigt som vi borrar hur djupt som helst! Allt som berörs under sådana timmar går inte att pränta.... Men vi funderade även på bikerfilosofens eventuella framtid: femtiofemplus; vad göra härnäst? Skjuta granntanternas klädnypor gjorde jag ju som ung, det är redan gjort! Jag har förvisso ett par idéer som jag hoppas på, fast det är för tidigt att skvallra här och nu, men jag hoppas!
I takt med att skymningen tog över Skåne bollades tankar och möjligheter.Kanske kan jag skriva erotiska noveller att läggas ut under egen vinjett på bloggen? Möjligen skulle det höja pulsen och läsvärdet på bikerfilosofens blogg
eller vad tror du?
Ungefär som; tonårstrots, pröva styrka i pojkgänget, erövringar, så vildhavre, lite ungdomsfylla (?) bli-ihop-slå-upp, lumpen, utbildning, jobb, kärlek, familjebildning och stabilitet... typ!?
I så fall har jag inte hela livet inom den ramen.
Liite kanske.. Jag sköt sönder några tanters klädnypor med luftgeväret så att trosor och BH hängde snett. Snodde nog någon porrtidning... Försökte trimma moppen.
Men det var äckligt städat i uppväxten egentligen. Ingen fylla för mig. Undantaget när brorsan gav mig en mellanöl till falukorvsmiddagen och den fick jag bara kräkas upp. Moget eller omoget, eller bara fel taktik? Ingen fuckaround.
Kär vid sjutton års ålder och la in absolut all energi som fanns att uppbringa i den relationen - och den håller än! Utbildning, barn och jobb. Hem med gustavianska möbler och tavlor på väggarna. ETT KANONBRA LIV! No doubt!
Fast det blev ju aldrig någon hoj då! Föräldrar som nekade mig till att ta körkort för lätt motorcykel så läsandet av MC-nytt och Allt om MC (jo det fanns redan då!) fick aldrig slå rot riktigt.
Då är det väl inte konstigt att jag har ett uppdämpt behov vid 45+ ?? Så nu kan jag lugnt säga att mallen hunnit ifatt verkligheten och hoj har jag nu kört nästan hela detta årtusende. Jag kan vara lite låtsasrebell och jag plockar de bästa bitarna. Nu när Quinnan oxå, på femte säsongen, kör egen Harley så har mitt liv kompletterats med råge.
Så den inledande mallen är nog inte längre så gångbar i samhälle och mänskligt liv. Det går betydligt krokigare för oss och livets puzzlebitar kommer inte i någon numrerad ordning. Det är bra mycket charmigare än så!
Hela tiden finns det något mer att finna, upptäcka och utveckla. Det låter kanske städat fyrkantigt att skriva kärlek och vänskap här, man kan tycka att de storheterna inte skulle pryda en blogg där ordet rebell ingår. Men jag försöker nog i min filosofi få in att inom dessa relationsbegrepp finns dynamik till både rebellism och stabil vuxenmognad!
Den gångna helgen har vi haft besök av goda vänner; sådana som man inte behöver någon startsträcka med när man träffas trots att det gått lång tid sedan förra mötet. Kvällarnas samtal svingar sig högt i luftlagren, behåller ändå markkänningen samtidigt som vi borrar hur djupt som helst! Allt som berörs under sådana timmar går inte att pränta.... Men vi funderade även på bikerfilosofens eventuella framtid: femtiofemplus; vad göra härnäst? Skjuta granntanternas klädnypor gjorde jag ju som ung, det är redan gjort! Jag har förvisso ett par idéer som jag hoppas på, fast det är för tidigt att skvallra här och nu, men jag hoppas!
I takt med att skymningen tog över Skåne bollades tankar och möjligheter.Kanske kan jag skriva erotiska noveller att läggas ut under egen vinjett på bloggen? Möjligen skulle det höja pulsen och läsvärdet på bikerfilosofens blogg
eller vad tror du?
 |
| Vad skulle exempelvis kunna hända i denna miljö? |
fredag 8 juli 2011
Kvinnor!
Hur kvinnor kommit att kallas för det "svaga könet" är mig en total gåta!
Rent fysiskt med en absolut generalisering; visst, OK, där finns en muskulär sanning. Men inte tillräckligt för att mynta det nämnda begreppet. Som helhet ligger betydligt mera klokskap och mental styrka i kvinnans psyke än i mannens. Nu menar mina medbröder att jag svär och försöker riva trygga ställningar som ärvts via generationer; att jag blottar strupen för avgörande attacker och dråpslag i våra genusrelationer.
Ni kvinnor; hoppa över följande stycke!
Bröder: Genom att inse och bejaka att vi inte är starkare, mera än i biceps, triceps och andra latinska muskelgrupper, så blir det inte så att vi lättare blir offer för intriger och kvinnligt maktutövande! Det som sker är att vi kommer närmare, genom vår ödmjukhet kommer färre bataljer att utkämpas och det blir lättare att kunna föra fram våra idéer och få igenom vår mening! En insikt om sanningen ger således strategiska fördelar!
Sen finns avgörande skillnader i beteendet, helt klart! Det är inte bara i skämtteckningarnas värld utan visst; så är det ju. Hennes list övergår det mesta så vaksamhet är på sin plats. Kommer man dem nära så är utgången oviss; ska de stötta eller störta oss? One can never tell and it´s hard to learn!
Min hustru utgör min grundstötta; gifta i trettiofyra år så har vi seglat på några hav, o yes! För ett kvartal sedan kom spontant ett sms från henne:
"Jag ska gå hel ur det här´ är du med?".
Hon hade plockat fram Peter LeMarcs strof och färgat upp sin livstapet med den. Klart jag blev med!
Jag ska gå hel ur det här!
I vintras glödde Jessica med livsbärande visdom inför olika mänskliga möten; både yrkesmässiga såväl som allmänmänskliga:
"Jamen, vad är det värsta som kan hända?"
Alltså, det kanske inte är så farligt att ta initiativ, ett kliv framåt, en röst eller rörelse. Hur farligt kan det bli, egentligen?
Nu senast är det Pia som lugn och skicklig lyfter fram instrument att navigera framåt med:
"Jaha, nu har detta hänt, acceptera och gå vidare".
Att få möta sådana, längre eller kortare tid, är förmåner utan like för oss män, som annars lätt blir likt enarmade banditer eller gistna farkoster utan styrfunktion. Men för helskotta killar, vi måste passa oss för de har snubbelsnören på ställen som varken de eller vi känner till! Men kan vi med besinning lyssna och finna rätt tonart så kan det bli lättare att leva om vi blir medvetna om styrka-svaghet i oss själva och övar oss i att älska och navigera vårt liv.
Överste Slade, i Al Pacinos gestalt i filmen En kvinnas doft (som jag tidigare gjort blogginlägg om) är nog lite för ensidig i sin kvinnosyn men full av längtan och kärlek är han. Hans unge adept utbrister när de är på sin flygresa till New York:
"You really love women!"
"Above all things..."
Rent fysiskt med en absolut generalisering; visst, OK, där finns en muskulär sanning. Men inte tillräckligt för att mynta det nämnda begreppet. Som helhet ligger betydligt mera klokskap och mental styrka i kvinnans psyke än i mannens. Nu menar mina medbröder att jag svär och försöker riva trygga ställningar som ärvts via generationer; att jag blottar strupen för avgörande attacker och dråpslag i våra genusrelationer.
Ni kvinnor; hoppa över följande stycke!
Bröder: Genom att inse och bejaka att vi inte är starkare, mera än i biceps, triceps och andra latinska muskelgrupper, så blir det inte så att vi lättare blir offer för intriger och kvinnligt maktutövande! Det som sker är att vi kommer närmare, genom vår ödmjukhet kommer färre bataljer att utkämpas och det blir lättare att kunna föra fram våra idéer och få igenom vår mening! En insikt om sanningen ger således strategiska fördelar!
Sen finns avgörande skillnader i beteendet, helt klart! Det är inte bara i skämtteckningarnas värld utan visst; så är det ju. Hennes list övergår det mesta så vaksamhet är på sin plats. Kommer man dem nära så är utgången oviss; ska de stötta eller störta oss? One can never tell and it´s hard to learn!
Min hustru utgör min grundstötta; gifta i trettiofyra år så har vi seglat på några hav, o yes! För ett kvartal sedan kom spontant ett sms från henne:
"Jag ska gå hel ur det här´ är du med?".
Hon hade plockat fram Peter LeMarcs strof och färgat upp sin livstapet med den. Klart jag blev med!
Jag ska gå hel ur det här!
I vintras glödde Jessica med livsbärande visdom inför olika mänskliga möten; både yrkesmässiga såväl som allmänmänskliga:
"Jamen, vad är det värsta som kan hända?"
Alltså, det kanske inte är så farligt att ta initiativ, ett kliv framåt, en röst eller rörelse. Hur farligt kan det bli, egentligen?
Nu senast är det Pia som lugn och skicklig lyfter fram instrument att navigera framåt med:
"Jaha, nu har detta hänt, acceptera och gå vidare".
Att få möta sådana, längre eller kortare tid, är förmåner utan like för oss män, som annars lätt blir likt enarmade banditer eller gistna farkoster utan styrfunktion. Men för helskotta killar, vi måste passa oss för de har snubbelsnören på ställen som varken de eller vi känner till! Men kan vi med besinning lyssna och finna rätt tonart så kan det bli lättare att leva om vi blir medvetna om styrka-svaghet i oss själva och övar oss i att älska och navigera vårt liv.
Överste Slade, i Al Pacinos gestalt i filmen En kvinnas doft (som jag tidigare gjort blogginlägg om) är nog lite för ensidig i sin kvinnosyn men full av längtan och kärlek är han. Hans unge adept utbrister när de är på sin flygresa till New York:
"You really love women!"
"Above all things..."
tisdag 5 juli 2011
The Big 4 på Ullevi
Jag var med på åttiotalet - men missade hårdrocken som enligt all expertis var bäst då. Nu gör ju inte det så mycket; eftersom det är samma band som fortfarande spelar! Som födelsedagspresent fick jag ju en biljett till thrash metal konserten på Ullevi i söndagskväll (3 juli). Metallica lyssnar jag gärna till sedan några år medan de där andra i denna sk "Big 4"-gruppen var för mig som sen strölyssnare okända. Erkännes!
På dylika konserter bör man nyttja öronproppar. Såg mig förstulet omkring och det lyste gult i en hel del snäckor, och det var ingen klar linje vilka som hade dem i eller inte. Varken ålder eller outfit så jag vet inte om det är mod, klokhet eller en absolut önskan att inte missa några nyanser som bestämmer om de ska brukas eller ej. När första bandet ut väckte upp elgeneratorerna och vräkte över oss den första attacken fanns det inte längre några betänkligheter; öronpropp i.
Nu har jag läst rescensioner från erfarenhet och proffslyssnare ett par dagar; i Göteborgsposten och på olika nätsajter. Till och med i den sk kvällspressen; ja jag köpte ju ingen tidning! Av empirisk princip köper jag aldrig kvällstidningar; deras journalistik vill jag icke stödja. Men; undantag i deras journalistik finns förstås, inte minst viss kulturbevakning och de personer som skriver om rock och dess historia kan MYCKET. Så nu vet jag, ty de är ganska samstämmiga, vad som uppfattades som bra och vad som var sämre.
Jag kände i somliga delar detsamma men inte i allt...
Anthrax var för mig en ganska fyrkantig ljudvägg. Berörde inte mig så värst långt in. Jag satt och njöt av helhetsupplevelsen; grillarna som konsumerade kol i ett intensivt tempo, människorna som vajade med, promenerade, kramade nya och gamla vänner och som pimplade treochenhalvöl. Nå det sistnämna njöt jag inte av; sådan pilsner gör ju ingen glad, bara pissnödig... Men solen ramade in Ullevi och söndagskvällen var go, fast Anthrax inte gav några höjdarpoäng.
Megadeth tog vid med sin frontfigur och sångare Dave Mustaine; killen som tidigt i starten, redan 1983 fick kicken ur Metallica och som först efter dryga tjugofem gångna år lever i mera försonlig ton med de andra. Förståsigpåarna har gett Megadeth sämst betyg av de fyra. Megadeth passade mig bra mycket bättre än Anthrax! Svårt att sätta fingret på, men jag upplevde direkt mera av skilda nyanser i de olika instrumenten. But still earplugs!
Slayer hade jag aldrig stiftat bekantskap med - och våra vägar kommer nog inte att korsas så mycket i framtiden heller. Att höra vad han sa eller sjöng var näst intill omöjligt för mig. Gällande de flesta hårdrocksband kräver väl textanalys en text att tillgå vilket jag aldrig haft gällande detta band. Läsandes eftermälet om honom förstår jag att de inte direkt vill dekorera folkhemmet... Det mesta av hård rockmusik spelar mycket på tema av mörker och död (av någon anledning) men jag vill faktiskt tro att det mesta är en gimmick och inte så medvetet djupt. Men Slayer är definitivt ingen god katolik! Musiken låg för fjärran för mig, om man kan skriva så när man är komplett dränkt av ljudet!? Visst var det häftigt - men inte min teacup. Om Satan har sin existens eller inte är en tung fråga - men djävulskap existerar defintivt och personligen placerar jag mig hellre on the sunny side of the street, om filosofen själv får välja. Jag lär slippa Slayer där!
Så; Metallica!
För riktiga rescensioner; läs på andra ställen! Här tycker jag som alla andra, för de som jag läst har uteslutande varit lyriska.
Metallicas framförande var superbt, enastående, glamouröst, skickligt, fulländat, grandiost, för att inte säga; MVG, A, 5 eller vad än det översta betyget heter!
Här tvingades jag plocka bort öronpropparna för att få alla nyanser, ty nyanser fanns det. Sicka gossar att hantera sina instrument! Födda till att spela med varandra! Som dottern uttryckte det: "till och med fyrverkerierna gick i rätt tonart!". Jag är gubbig nog att uppskatta när jag hör vad någon säger, och James Hetfield ansåg tydligen detsamma. Ljudet var på alla sätt så mycket bättre än de övrigas. Femtiofemtusen fans sjunger med så intensivt att killarna i bandet hade svårt med sin medhörning och tvingades höja styrkan!
De övriga banden begriper inte jag att de kan få spela i kvartetten med namnet "Big 4", i jämförelse är de pojkband på fritidsgården.
En konsertkväll att minnas!!
På dylika konserter bör man nyttja öronproppar. Såg mig förstulet omkring och det lyste gult i en hel del snäckor, och det var ingen klar linje vilka som hade dem i eller inte. Varken ålder eller outfit så jag vet inte om det är mod, klokhet eller en absolut önskan att inte missa några nyanser som bestämmer om de ska brukas eller ej. När första bandet ut väckte upp elgeneratorerna och vräkte över oss den första attacken fanns det inte längre några betänkligheter; öronpropp i.
Nu har jag läst rescensioner från erfarenhet och proffslyssnare ett par dagar; i Göteborgsposten och på olika nätsajter. Till och med i den sk kvällspressen; ja jag köpte ju ingen tidning! Av empirisk princip köper jag aldrig kvällstidningar; deras journalistik vill jag icke stödja. Men; undantag i deras journalistik finns förstås, inte minst viss kulturbevakning och de personer som skriver om rock och dess historia kan MYCKET. Så nu vet jag, ty de är ganska samstämmiga, vad som uppfattades som bra och vad som var sämre.
Jag kände i somliga delar detsamma men inte i allt...
Anthrax var för mig en ganska fyrkantig ljudvägg. Berörde inte mig så värst långt in. Jag satt och njöt av helhetsupplevelsen; grillarna som konsumerade kol i ett intensivt tempo, människorna som vajade med, promenerade, kramade nya och gamla vänner och som pimplade treochenhalvöl. Nå det sistnämna njöt jag inte av; sådan pilsner gör ju ingen glad, bara pissnödig... Men solen ramade in Ullevi och söndagskvällen var go, fast Anthrax inte gav några höjdarpoäng.
Megadeth tog vid med sin frontfigur och sångare Dave Mustaine; killen som tidigt i starten, redan 1983 fick kicken ur Metallica och som först efter dryga tjugofem gångna år lever i mera försonlig ton med de andra. Förståsigpåarna har gett Megadeth sämst betyg av de fyra. Megadeth passade mig bra mycket bättre än Anthrax! Svårt att sätta fingret på, men jag upplevde direkt mera av skilda nyanser i de olika instrumenten. But still earplugs!
Slayer hade jag aldrig stiftat bekantskap med - och våra vägar kommer nog inte att korsas så mycket i framtiden heller. Att höra vad han sa eller sjöng var näst intill omöjligt för mig. Gällande de flesta hårdrocksband kräver väl textanalys en text att tillgå vilket jag aldrig haft gällande detta band. Läsandes eftermälet om honom förstår jag att de inte direkt vill dekorera folkhemmet... Det mesta av hård rockmusik spelar mycket på tema av mörker och död (av någon anledning) men jag vill faktiskt tro att det mesta är en gimmick och inte så medvetet djupt. Men Slayer är definitivt ingen god katolik! Musiken låg för fjärran för mig, om man kan skriva så när man är komplett dränkt av ljudet!? Visst var det häftigt - men inte min teacup. Om Satan har sin existens eller inte är en tung fråga - men djävulskap existerar defintivt och personligen placerar jag mig hellre on the sunny side of the street, om filosofen själv får välja. Jag lär slippa Slayer där!
Så; Metallica!
För riktiga rescensioner; läs på andra ställen! Här tycker jag som alla andra, för de som jag läst har uteslutande varit lyriska.
Metallicas framförande var superbt, enastående, glamouröst, skickligt, fulländat, grandiost, för att inte säga; MVG, A, 5 eller vad än det översta betyget heter!
Här tvingades jag plocka bort öronpropparna för att få alla nyanser, ty nyanser fanns det. Sicka gossar att hantera sina instrument! Födda till att spela med varandra! Som dottern uttryckte det: "till och med fyrverkerierna gick i rätt tonart!". Jag är gubbig nog att uppskatta när jag hör vad någon säger, och James Hetfield ansåg tydligen detsamma. Ljudet var på alla sätt så mycket bättre än de övrigas. Femtiofemtusen fans sjunger med så intensivt att killarna i bandet hade svårt med sin medhörning och tvingades höja styrkan!
De övriga banden begriper inte jag att de kan få spela i kvartetten med namnet "Big 4", i jämförelse är de pojkband på fritidsgården.
En konsertkväll att minnas!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)