Bokslut?

Fortfarande Nyårsafton.

Det blir gärna lite bokslutskänsla på en dag som denna. Sista bladet bort från 2011 års väggkalender, äsch, det är många som inte ens sett en sådan kalender. På sin höjd finns en kalender till väggen som det går att notera krumelurer ur livets vardagar på. Ett besynnerligt sätt som några gör med dessa är att korsa över dagarna som levts! Som om de inte längre fanns eller räknades. Förvisso sa vår herre i en liknelse att man inte skulle se sig om när man satt handen till plogen. Eller Jobs hustru som också vände sig om och stelnade till en saltstod. Men hon gjorde det enbart av vemod och saknad och hade inte fått in någon framtidstro alls. Då stelnar man.


Vi måste ha vår historia. Med perspektiv, ödmjukhet och förlåtande sinnelag förvisso.

En människa är summan av allt som varit. Hopp och framtidstro ligger ännu bara i utkanten av synfält och hjärtats yttersta kammare. Vi är det som varit och nu är. Alla händelser, alla möten vi gjort; människor av alla karaktärer som kommit oss nära. Illa ögonblick och glädjestunder. Somliga möter vi snabbt medan andra bultar sig i minnets korridorer. Några vill vi egentligen inte ha sittande där men de finns där ändå. Andra putsar vi dagligen på av ren glädje för att vi mött dem! En hel del skiftar i betydelse för oss. Livsavgörande och de kan ha både svarta sorgramar eller färgglada och optimistiska. Några växer och målar med deprimerande färger en stor del av den jag är idag medan andra kanske var katastrof när det hände men med tiden har de formats om till naturliga byten av kupéer i livets tåg.
Vi är summan av alla våra beslut och icke-beslut och förstås; generna vi inte rår över men som ligger i sina inkapslade spiraler i oss. Vi är det vi är efter de ord vi lämnar till andra; de väl uttänkta och grodorna som bara hoppade ut och även de osagda orden som ligger i klumpiga högar av det o-gjorda.

Olle Krantz tavla: Ömhet...

Skulle vi teckna människan som en möbel är hon en präktig sekretär; en förvaringsmöbel med mängder av lådor, hyllor och gömda hemliga fack. Några väl låsta medan det sitter spotligtljus på annat.
Sinnebilden för en människa kan ju vara ett hus. Rum efter rum, salar, korridorer, garderober, trappor, källare och vind. Altaner och verandor. Öppna dörrar, tillslutna portar. Förrådsutrymmen och öppna dansytor.
Vi kan utformas som en puzzelbit; utstickande partier, inbuktningar, taggar och öppna sidor. Kombinationer av färger till både dramatik och vila.

Vi kan tro att ytorna där vi träffar och berör varandra är slitstarka och läderartade. Men det är märkvärdigt hur ömtåligt det är just där.

Det är märkvärdigt hur lite vi lär oss genom åren. Men det går inte att stappla sig igenom livet med både säkerhetsbälte, airbag, ryggskydd, skottsäker väst och hjälm. Vi har likväl någonstans en akillesyta där de djävligaste hullingarna skär in och sargar. Men vi har andra känsliga zoner som beroende på hur de är inställda kan ge och ta emot bejakelser och bekräftelser.

Ögon    Öron    Läppar    Hud   samt vårt  Sjätte Sinne 

Ett Gott Nytt År!

Nyårsafton anno 2011

Är inte denna dag en smula upphaussad?
Nåja. Man utformar den och fyller den ju själv med det innehåll man önskar.
Å det är ju stimulerande med alla dessa krönikor, återblickar och referat som medmänniskor ger oss. Allmänbildande.

Mona Masri

Nyårslöfte har jag heller aldrig förstått mig på. Mona Masri, kulturskribent på Sydsvenskan, hade igår /fredag 30december/ en befriande och behaglig krönika i den avisan. Rubriken: "Låt 2012 bli njutning och inte bestraffning", gav förhoppningar och hennes penna hade ett bläck som inte gjorde mig besviken. Har inte kollat om hennes ord finns på nätupplagan men papperstidningen finns ju. By the way: Sydsvenskan är en riktigt god tidning och deras dagliga kulturbilaga är stundtals rent fenomenal.

Ostansvariga Petra

Hustrun och jag besökte COOP Jägersro idag; skulle ha ett par bitar lax bara. Kollade om Petra i ostdisken lyckats med att få hem Steffos ljuvliga whiskypreparerade ostar. Av någon anledning hade inte hennes ostkontakt lyckats med detta. Det är nu andra julen som jag inte fått ardbegwhiskyn i gommen på detta önskade sätt. Doch; Petra är bra på ost och har en perfekt personlighet för att skapa kundkontakt! Det blev tre andra ostbitar med hem!
Prästosten med mackmyrawhisky är en höjdare! Sagt & skrivit förut men sanningar tål att upprepas!
Primadonnaosten är för oss redan en lika stor klassiker som Kvibille Cheddar!
Tredje biten blev en gouda som lagrats i trettiosex månader. Färgen mera orange än gul och den är i sanning inget för en osthyvel. Ostkniv är ett måste och det blir ändå inget snitt utan konsistensen är mera som en stuffig  parmasan så osten skärs inte, den bryts till njutarens glädje. Förträfflig eftersmak.

Det kommer att bli en bra nyårsafton!

Julnatten 2011

I en stor del av världen firas denna natt, framför allt morgondagen, till åminnelse av Kristi födelse. I vår tid är ursprunget fördunklat och förgnistrat och svårt att se. Somliga julsånger är klockrena till sitt innehåll men ligger så förtätat intill köpjulen att vi missar poängen.

Det har nu gått många minuter av tystnad sedan punkten efter "poängen".
Kanske sätter jag för höga krav i min tanke på firandet av denna högtid? Om vi smyger runt även nästa hörn; kanske är det så att det är lätt att moralisera över både sitt eget och andras beteende vid en helg som denna.

Möjligen är det en av dess mycket starka betydelser att gudomligheten på fullaste allvar verkligen tar plats i vår kluvna värld så till den grad att jag inte behöver bejaka något speciellt för att vara en riktig människa? Den meningen måste jag nog smaka på ett tag men jag anar en träff!

Det är måhända fullt tillräckligt det som ligger i själva budskapet; Gud föds till människa! Då ska inte jag spela gud, då är vi sedda, bekräftade och fullvärdiga precis sådana vi är.

Sedan må vi ha lite olika intressen, fallenhet och gener som gärna funderar över de teologiska frågorna och därför gärna stannar kvar i dessa. Fast det måste ju vara lika legitimt det...

Jag skriver ju in i min korta deklaration över mig själv i denna blogg orden:
Simul justus et peccator
dvs att min tolkning av kristen tro är att jag ser mig som både syndare och rättfärdiggjord.
Så ser jag även på medmänniskan. Fast det är väldigt svårt att leva upp till dessa tankar. Det finns en inriktning inom filosofin som gör sitt bästa för att vi ska leva efter devisen: jag är OK - och du är OK! I sanning en äkta kristen filosofi!

Det blir många "kanske", "kanhända", "möjligen" etc i denna blogg men möjligen är det ok att göra det i denna natt...

Som vanligt denna jul, precis som alla andra jular sedan 1975, tog Tage Danielssons Karl-Bertil Jonssons julsaga priset!

En synnerligen God Jul tillönskar jag er alla!
Nu ska jag lukta på glöggen...

Lucköppning 21 december

Dagens namnsdagsbarn är Tomas.
Grattis till alla som fått namnet Tomas!
Namnet betyder tvilling. Det fanns en kille bland Jesu tolv apostlar som hette Jesus. Han hade, naturligt nog, stora problem med att ta in och förstå kompisarna när de pratade i mun på varandra och berättade att Jesus hade uppstått från de döda. Här tror jag att alla vi moderna människor har en direkt ingång till en sansad attityd gentemot evangeliet. "Jag måste få se, fysiskt känna", sa Tomas. Undra på det. Ur min synvinkel finns vi där allesammans där.

Apropå min senaste tatuering, utförd igår av Malin på Heartbreak Tattoo i Löddeköpinge:

Gossen som vi i kristen tro & tradition alldeles strax ska fira födelsen av, han växte upp och blev djup, klok och intressant. Bland annat... Han berättade en dag en liknelse om en farisé, den tidens religiösa proffs, samt en av dem som etablissemanget kände stort obehag för; en tullindrivare! Hade det varit idag hade han kanske sagt "en läder- och nitfylld skäggig biker..." (?)
Fariséen gick till templet för att be. Han klev längst upp emot det heligaste och startade upp; fast han fastnade i sig själv och berättade för sin gud hur perfekt han var. Han själv alltså, och han kom aldrig ur den känslan...
Tullindrivaren smög in och stannade innanför dörren, vågade inte höja blicken, slog sig för bröstet (vilket i deras tid hade totalt motsatt betydelse av hur det tolkas idag!) och hans bön var:
"Herre, förbarma dig över mig syndare!"

Gissa vilken av dessa som Jesus menade fick mest ut av sitt tempelbesök...

I det grekiska originalspråket i nya testamentet läser man hans bön:
Kyrie Eleison
Detta uttryck återfinns ju i den kristna mässan, men detta är den enda del som är kvar på grekiska, alla de övriga är på latin.

Ett av hur många tonsättningar som helst av Kyrie Eleison

Det är nu uppenbarligen denna devis, denna bön, som jag länge planerat att låta göra som tatuering. På min högra axel, strax över mitt keltiska kors har sitter den. En symbol för en av mitt hjärtas salar!

Lucköppning 20 december

Ibland finns bara livet.

Det är i stunder, ögonblick och tider då alla livets attribut har bleknat, torkat ihop och skrumpnat. Då är hälsa en bristvara. De stubbar som är kvar av glädjens och rikedomens skogar har angripits av den röta som nästan helt förblindar minnet av det som varit.

Så inringat kan livet kännas - och då finns inget annat än just livet.

Men; livet är livet värt. Om man upplever det som om man ligger i ett cementrör utan förmåga att kunna röra armarna så finns det ändå andrum - och ljuset finns trots allt ifrån två håll!

"En ä så stark som en måste", sa den gode Emil i Lönneberga då han hjälpte sin vän drängen Arvid. Uttrycket blir bäst på småländska!

Julen är nära.
Inte den julklappshysteriska eller den av dekorationsångest tyngda årstid som varje år börjar i oktober och breder ut sig som mördarsniglar på jakt och som bara förökar sig av delning. Inte ens den vackra musiken eller ljuslågornas fladdrande jul.
Alltså; jag är faktiskt en riktig julnörd; frossar egentligen i allt ovanstående. Men det är lätt att bli trött, mätt och blassé av ramen innan vi ens fått ro att betrakta själva bilden.

Det vi kallar "julevangeliet", återgivet av S:t Lukas, är en berättelse som är mättad av legendartat material. Det må vara hur som helst med den faktiska autenciteten, men berättelsen är magnifik och kan alltid vara aktuell. Mängder av bibelbibliotekets berättelser är ju myter; dvs inte lögner! En myt är en berättelse som behåller sin aktualitet för varje tid - om man bara inte binds vid någon bokstavstolkning utan låter den få berätta sitt rakt in i varje epok och enskild människa och grupp.

Julberättelsen av S:t Lukas har det mesta:
Ung kvinna gravid under oklara omständigheter.
Äldre man, Josef, inblandad och här finns gott om utrymme för allsköns tolkningar av både goda och illasinnade löpsedelstecknare.
Statsmakternas idé om tillrättaläggande av folkbokföringssystemet.
Inga transportmedel. Fullt på hotell och vandringshem.
Romantiskt barnafödande i befintligt ljus i halmen eller miserabla förhållande strax före en landsflykt.

Ibland finns bara livet.

Lukas målar ganska grällt och kan inte låta bli änglaspel och koral på himlavalvet.
Jag tror det varit lättare, och mera mänskligt, om han tryckt en smula på "deliteknappen". Fåraherdar med låg status och stjärntroende astrologer räcker. För mänskligt är precis det som det ska vara! Det är själva poängen med berättelsen. En nyförlöst flicksnärta och en äldre karl med allt och alla emot sig. Hur ska det bli?

En symbol för tillvarons trånga utrymme;
dit ska hälsningen från livet!

Visst finns tolkningen av att något ömtåligt och nyfött läggs i vår vård. Somliga behöver det ordet idag. Andra är mer Josef; allmänkänslan "hur f-n ska jag klara mitt nu. Framtid..."?
Just där, i en innersta kammare, som mest liknar en dragig spilta, finns en liten gloria.
Det är själva livet - och livet är livet värt.
Ibland finns bara livet.

Men "en ä så stark som en måste".

Förresten; igår skaffade jag en ny tatuering... men vi tar det... i morgon kanske!

Lucköppning 13 december

Förtecken

Livet och tillvaron är fylld av symboler och förtecken och dessa bildar atmosfär och färgar innehållet på det vi senare möter.

Ex.vis:
Vi "läser" och tolkar andra människor beroende på hur de är klädda. Upplever avstånd och närhet beroende på vem jag själv är och vem jag kanske vill vara och vilken gemenskap jag för tillfället vill känna tillhörighet till. Människan söker bekräftelse med yttre attribut beroende på karaktärsegenskaper; djupa eller ytliga, tillfälliga eller grundläggande. Vi signalerar; själen öppnar och stänger sig och vi varierar oss och spelar både medvetet och omedvetet skilda roller inför individer och grupper.

I musiken sätter olika förtecken sin prägel på framförandet av de små svarta. Ett musikaliskt preludium inger förhoppningar... Ett mäktigt postludium gör att vi bär med oss ett filter när vi går att besöka livet igen efter att ha varit insvept och medryckt av musik. Pre- och postludium blir kanske för pompöst? Precis! Valet av ord sätter karaktären. Pre- och postludium förflyttar oss till katedraler; förtecknet för många blir..."högtravande... religiöst... Kort sagt: de orden stänger somliga medan andra öppnas och stäms till lyhördhet och ivrigt söker medryckande upplevelser i pelarfyllda salar. Men det kan lika väl var en rockkonsert med mycket kropp och puls, hetta och vilja.

Förrätt...
Förspel...

Det går naturligtvis att strunta i tecknen; köra på som man brukar!
Elfte budet, XI  "Så här har vi alltid gjort"!
Tolfte budet, XII  "Så har vi aldrig gjort"!

Det vill säga; inga avsteg från det gängse; ingen för-tanke och sällan någon efter-tanke. I ärlighetens namn är det oftast så vi gör.
Det kan vara förrädiskt att blotta sig; öppna dörrar in till rum och kammare i vår mänsklighet som vi inte vill andas i. Den finns en rädsla att bli förändrad, visa svaghet och låta osäkerheten spräcka glasyren.

Men vi blir aldrig riktigt ett med något vi möter; inte fullkomligt, inte fullödigt.
Mitt i en grupp av stark gemenskap;
Mitt i en konsert där jag kanske rycks med och förs på vågor av musik;
Mitt i älskog;
mitt i alla brinnande lågor av enhet så finns jag själv, förvånad och förundrad över vad jag gör, vem jag är och vart jag är på väg.
Alltid har jag att välja.
"Väljer inte jag - har jag ändå valt - att andra tar mitt val ifrån mig!
                                                                     Börge Ring

Måhända skulle mitt liv kännas enklare om jag inte ständigt roterade för att se det från flera horisonter och se-punkter. Leva rakare och mera konsekvent.
Men min övertygelse är samtigt att det är mera spännande att vara lyhörd för förtecknen. Att livet blir rikare i centrum av inkonsekvensen. Mindre tråkigt helt enkelt. Fast å andra sidan är jag ju inte säker...

Lucköppning 9 december

En präktig julförberedelse är att putsa kristallkronan!
Check!
Två timmar!

Kobent är jag också och värre tycks det bli med åren.
Istvan på gymet uttryckte idag att jag skulle använda insidan...
Nå; egentligen vill jag ju hellre vara tjur, inte ko, och om tjuren Ferdinand prioriterade in- eller utsidan kan vi filosofera över. Hans mor var ju förståndig; "fast hon var en ko". Det är lätt att dribbla bort sig i könsrollerna eller hur...

Egentligen ska lutfisken göras i ordning denna Anna-dag. Men eftersom jag ska prioritera insidan för kobentheten (nytt ord!?) så strecthar jag hellre egna ben än lutfiskens...

Lucköppning 6 december

S:t Nikolausdagen

Julen är en alldeles underbar högtid och tiden runtomkring den är fylld av berättelser, historik, legender och traditioner; alltsammans blandat till en sällsamt god brygd.

Ikonbilden på S:t Nikolaus

Idag har Nikolaus namnsdag. Den Nikolaus som bör få ljuset på sig är S:t Nikolaus, ärkebiskopen i Myra, idag Turkiet. Född senare delen av 200-talet e Kr, det finns källor som anger hans födelse till 280. Hans dödsdag är just 6 december 343. Han har blivit helgonförklarad av katolska kyrkan men vördas även i ortodoxa och andra österländska kyrkor samt i flera lyhörda delar av kristenheten.

Nikolaus var oerhört givmild men samtidigt blygsam och ville inte vara i rampljuset egentligen. Undrar vad han säger om sin egen kultstatus genom snart 1700 år!? Han levde i omvälvande tider; både under stor förföljelse av de kristna samt efter det att kejsar Konstantin gjort den kristna tron legitim. Nikolaus deltog vid det stora kyrkomötet i Nicea år 325. Det finns en historia om att han där sannerligen inte var så modest utan att han tom skulle ha slagit Arius på käften! Det var om Arius teologi mycket handlade om under detta kyrkomöte men det ger vi inte plats för under dagens lucka.

S:t Nikolaus
eller
Santa Claus...?

I Nikolaus närhet fanns en man som var duktigt skuldsatt; så till den grad att hans tre döttrar riskerade att prostituera sig för ekonomin. Då ska Nikolaus under flera nätter ha kastat in guld till mannen som på så vis klarade av sin skuld.  Det är denna historia som ligger till grund för våra julklappar till varandra!

S:t Nikolaus - Santa Claus kallas ju tomten i ett flertal länder!

Lucköppning 3 december; Bröd & Pasta

Lördag inför II Advent.
I min nya jobtelefon, HTC någonting, så står det överst på startsidan vilket väder som förväntas för det aktuella området. Idag redovisades att det skulle bli "trist". Ursäkta, vem har bestämt det?

Vädret i Skåne idag är skurar av regn som kommer in från sidan eftersom vinden är stark. Molnigheten är näst intill ogenomträngligt för solens ljus. Men det finns ljus! Ett sparsmakat sådant vilar över skånes nejder, vattenmolekylerna i den skira dimman intill slättens allér är miljoner prismor som lyfter det ljus som finns. Inga skuggor, inga skarpa kanter, endast en behaglig och mjuk inramning av vår tillvaro. De plöjda fälten gnistrar som av ebenholtz. Trist? Fnys!



Bo Hagström, Multo Bene!

Efter lördagsfrukost körde vi till Lund med sin vackra stadskärna. Adventssljusen i skyltfönstren, i granar och intill gatorna är alla glädjespridare över alla som är ute för ögonfröjd och kanske några inköp.
Sökte oss till Akademibokhandeln. Det är ett fantatiskt bokvaruhus, rum efter rum med fyllda bokhyllor. Det är snudd på att jag skriver med Tranströmmers ord från dikten ur Marcuskyrkan i Venedig: "valv på valv"...

Nere i stora foajen satt Bo Hagström och signerade sin nya bok Viva la pasta. Jag smög upp intill honom och lyssnade då han berättade om skillnader på pasta. Fröjd och lycka; det var som TV - fast i verkligheten! Efter den muntliga framställningen gick det inte att låta bli: den boken ville jag ha! En inre tomte nickade och Bo signerade.

Innan jag fann honom gick jag och tänkte på filmen You´ve got mail. Tom Hanks och Meg Ryan där Tom är den till ytan okänslige köpmannen som öppnar ytterligare ett mastodont bokvaruhus i flera våningar. Meg Ryan har övertagit sin mors lilla boklåda, med kunskap om författare och bokhistoria kämpar hon förgäves mot det stora varuhuset. Nå, jag hoppas att det finns mycken kompetens hos personalen på Akademibokhandeln i lund, Bo Hagström besitter den defintivt.

Pennavdelningen är trivsam och där finns en kvinna som arbetat länge och har perspektiv på utvecklingen inom denna sektor.
-  Jag behöver Parkerpatroner, sa jag.
- Tyvärr, det är fem år sedan vi slutade med parkerpennor och alla patroner är slut.
- ?
- Det går ibland med en ballografpatron...
- I min Parker 75 Sterling Silver!? Skulle inte tro det.
Vemodet i hennes ögon berättade att hon höll med mig... Hon besitter all kunskap och kan historiken i pennornas värld och det är inte hennes fel att Parker inte längre ryms i denna boklådas sortiment,

S:t Jakobs Stenugnsbageri på Klostergatan är trivsam! Trångt trångt, men brödet spelar ju i en helt annan division är de plastförpackade färdigskivade limporna på supermarket. När vi kliver ut därifrån är mitt redan goda adventshumör ännu större. En expedit i en affär utbrast spontant:

- Du har ett stor leende på läpparna och verkar inte ha någon julstress!

Precis så!

Lucköppning 2 december

Så öppnar jag luckan för denna decemberdag; innanför den är det lika djupt som vanligt. Flera möten, skuggor, igenkännande leende, aromer och smaker... Men överst ligger två tidningar! De kommer att ge mig massor av inspiration och förväntan på den del av livet som rör motorcykelkörning...

Bikerlivet från en synvinkel.

Harleyklubben i Sverige

Med skepsis och iver följer jag självklart Redhawks svåra bortamatch i kväll: Raggarlaget Bofors! Suck! De kör hockey som en ångvält...

Första december

Har man, som jag, en stark kärlek för att köra motorcykel /läs Harley Davidson/ genom landskapet så är det svenska sommarhalvåret att föredra. Självklart!

Men av övrig tid är december och dess adventstid den lika klart lysande i min tillvaro. De flesta av mina strängar vibrerar inför musiken, dofterna, känslorna och inte minst alla glimrande ljus överallt. De flesta hem pyntas och dekoreras  med ljusslingor, stjärnor och ljusstakar denna månad.

Lyckosam herre; han som snickrade samman den sjuarmade ljusstaken som nu glittrar i sovgemak, kök, smedjor och garage. Tror inte att han hade större och djupare tankar än att sprida lite extra ljus i eget och andras hem - och kanske sin plånbok.

Fast han träffade ju ganska rätt:

I denna kyrka kör man dubbelt!
För att vara på den säkra sidan?

Den sjuarmade ljusstaken stod och står ju i judiska synagogor. Det mittersta ljuset är den kommande frälsarens ljus. När det i våra kristna kyrkor är de finaste högtiderna under kyrkoåret så pyntas altaret ofta med sex ljusstakar för att markera glädje och fest. Inte sju? Jo minsann; det mittersta ljuset symboleras av det kristna korset, eller kanske ett krucifix. Ty vår tolkning är ju att "frälsaren kommen är". Tråkigt för dem som fortfarande väntar... Å andra sidan dog (och uppstod?) Jesus som jude och han hade nog ingen aning om vad han skulle ställa till med i historien. Hur är det JustD sjunger? Jo: "Se nu Jesus vad du har gjort"!

Hmm  Advent. Härligt ord - Härlig tid!