På dylika konserter bör man nyttja öronproppar. Såg mig förstulet omkring och det lyste gult i en hel del snäckor, och det var ingen klar linje vilka som hade dem i eller inte. Varken ålder eller outfit så jag vet inte om det är mod, klokhet eller en absolut önskan att inte missa några nyanser som bestämmer om de ska brukas eller ej. När första bandet ut väckte upp elgeneratorerna och vräkte över oss den första attacken fanns det inte längre några betänkligheter; öronpropp i.
Nu har jag läst rescensioner från erfarenhet och proffslyssnare ett par dagar; i Göteborgsposten och på olika nätsajter. Till och med i den sk kvällspressen; ja jag köpte ju ingen tidning! Av empirisk princip köper jag aldrig kvällstidningar; deras journalistik vill jag icke stödja. Men; undantag i deras journalistik finns förstås, inte minst viss kulturbevakning och de personer som skriver om rock och dess historia kan MYCKET. Så nu vet jag, ty de är ganska samstämmiga, vad som uppfattades som bra och vad som var sämre.
Jag kände i somliga delar detsamma men inte i allt...
Anthrax var för mig en ganska fyrkantig ljudvägg. Berörde inte mig så värst långt in. Jag satt och njöt av helhetsupplevelsen; grillarna som konsumerade kol i ett intensivt tempo, människorna som vajade med, promenerade, kramade nya och gamla vänner och som pimplade treochenhalvöl. Nå det sistnämna njöt jag inte av; sådan pilsner gör ju ingen glad, bara pissnödig... Men solen ramade in Ullevi och söndagskvällen var go, fast Anthrax inte gav några höjdarpoäng.
Megadeth tog vid med sin frontfigur och sångare Dave Mustaine; killen som tidigt i starten, redan 1983 fick kicken ur Metallica och som först efter dryga tjugofem gångna år lever i mera försonlig ton med de andra. Förståsigpåarna har gett Megadeth sämst betyg av de fyra. Megadeth passade mig bra mycket bättre än Anthrax! Svårt att sätta fingret på, men jag upplevde direkt mera av skilda nyanser i de olika instrumenten. But still earplugs!
Slayer hade jag aldrig stiftat bekantskap med - och våra vägar kommer nog inte att korsas så mycket i framtiden heller. Att höra vad han sa eller sjöng var näst intill omöjligt för mig. Gällande de flesta hårdrocksband kräver väl textanalys en text att tillgå vilket jag aldrig haft gällande detta band. Läsandes eftermälet om honom förstår jag att de inte direkt vill dekorera folkhemmet... Det mesta av hård rockmusik spelar mycket på tema av mörker och död (av någon anledning) men jag vill faktiskt tro att det mesta är en gimmick och inte så medvetet djupt. Men Slayer är definitivt ingen god katolik! Musiken låg för fjärran för mig, om man kan skriva så när man är komplett dränkt av ljudet!? Visst var det häftigt - men inte min teacup. Om Satan har sin existens eller inte är en tung fråga - men djävulskap existerar defintivt och personligen placerar jag mig hellre on the sunny side of the street, om filosofen själv får välja. Jag lär slippa Slayer där!
Så; Metallica!
För riktiga rescensioner; läs på andra ställen! Här tycker jag som alla andra, för de som jag läst har uteslutande varit lyriska.
Metallicas framförande var superbt, enastående, glamouröst, skickligt, fulländat, grandiost, för att inte säga; MVG, A, 5 eller vad än det översta betyget heter!
Här tvingades jag plocka bort öronpropparna för att få alla nyanser, ty nyanser fanns det. Sicka gossar att hantera sina instrument! Födda till att spela med varandra! Som dottern uttryckte det: "till och med fyrverkerierna gick i rätt tonart!". Jag är gubbig nog att uppskatta när jag hör vad någon säger, och James Hetfield ansåg tydligen detsamma. Ljudet var på alla sätt så mycket bättre än de övrigas. Femtiofemtusen fans sjunger med så intensivt att killarna i bandet hade svårt med sin medhörning och tvingades höja styrkan!
De övriga banden begriper inte jag att de kan få spela i kvartetten med namnet "Big 4", i jämförelse är de pojkband på fritidsgården.
En konsertkväll att minnas!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar