Besjälande skolavslutningar

När jag kör harleyn på vägarna som klyver de skånska fälten, ängarna och betesmarkerna, de underbara lummiga salarna av bokskog; då är det som om en stämgaffel sätts på hjälmen och jag börjar nynna:

Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor...

En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar...

Tacksamhet och högtidlighet inför scenariot jag njuter av och även är en del av.

Midsommar är redan förbi och det är även alla skolavslutningar. Inför dessa blir det bara mer och mer debatt och högre och högre röster med skarpa åsikter och viljor för varje år:
"Ska vi verkligen ha dessa sammankomster i kyrkan?"

Sverige! Vi ska omfamna allt och alla; men har snart inget att omfamna med!
Vi ska vara neutrala och öppna inför allt i tillvaron. Kedjan blir aldrig starkare än den svagaste länken men om vi alltid ska drivas av rädslan för att någon kan ta illa upp så får vi aldrig en kedja - kvar blir en korg av brustna länkar. På väg att vittra sönder är ett arv där generationer tidigare funnit styrka, glädje och högtid.

Men ska inte kyrkan vara andlig, from och gudstjänstfirande? Inte sälja ut sin andlighet genom att assimilera sig med profana upptåg som skolavslutningar bara för att det känns lite skönt i kyrkorummet?
Andligheten blir väl inte svagare genom att kyrkan möter människor i livets högtider? Tvärtom så är det väl precis där den ska vara, också! Dela och bekräfta avsluten, vemodet och förhoppningarna inför framtiden. Kyrkan behöver inte missionera genom stora religiösa åtbördor i dessa ögonblick; människan hämtar in vad den behöver - eller stänger ute vad hon önskar.

Den i kyrkan som tror att kyrkan förytligas genom att ha skolavslutningarna där tror jag har fel. Det är hennes uppgift att finnas där människor möts; men lyhört!
Den som menar att vi kör över grupper av individer genom detta tror jag har fel. Vi är på väg att lösa upp samhällets enhetsband. Risken med att ha skolavslutning i kyrkan är inte att det blir för andligt eller religiöst - bekymret genom att avstå blir att vi amputerar vår gemensamma själ!

Jag vet... att det finns många aspekter. I ett mångkulturellt samhälle där det i städer eller stadsdelar finns flera invånare av annan konfession än den utrotningshotade svensk-kristna. Men är det inte så att de flesta av dessa människor genom assimilation in i det svenska samhället är på väg att bli lika sekulariserade som vi gammalsvenskar (om uttrycket tillåts)?

Det handlar om att i livets vägskäl få hjälp med språk och tolkning; att sätta ord på känslor, få tillgång till en färgskala som beskriver det som sker i oss. Som kan uttrycka vördnad, glädje och tacksamhet. Det blir en skön symbios med Astrid Lindgren, I Kolmodin och Britt G Hallquist. En besjälat landskap när gräset kliar under foten; ett besjälat land och samhälle när traditioner och arv leker tafatt med hoppet om en framtid.