Lång tid sedan förra inlägget?
Har varit upptagen!
Förundran är det som tagit så mycket tid i anspråk. Det är verkligen magnifikt att leva i denna del av världen under dessa enastående dagar i maj! Styrkan och intensiteten i skapelsen överraskar varje vår och försommar. Det som i vintras såg så öde, tomt och livlöst ut genomflödas under några dagar av en häpnadsväckande kraft.
Hur många nyanser av grönt finns det i jordens palett?
Hur många blommor öppnar sig samtidigt?
Hur många sorters träd och buskar ingår i den fullödiga konsert som pågår i maj?
Det kan kännas som ett slöseri att allt detta kommer så samfällt och går över så fort. Visst vore det väl önskvärt om det kunde portioneras ut så vi kunde njuta längre. Finns det en helig idé om detta samstämmiga crescendo? Kanske det men det är i så fall fördolt under doft och blom!
Är det vissheten om skönhetens korthet som alstrar det nordiska vemodet denna årstid? Jag anar att det kan vara så...
Det är märkvärdigt hur lätt det är att missa detta drama!
Ibland sägs det att barnet har lättare att förundras och att den vuxne är förhärdad och blind. Jag påstår att det är precis tvärt om. Det behövs mognad för att förundras! Eller vi kanske ska formulera en syntes; att det lilla barnet har en naturlig nyfikenhet som visst kan kallas förundran men den egenskapen försvinner sedan raskt under ungdomsåren: "...äsch, det har jag sett förut..." för att sedan återkomma och öka med stigande ålder.
Möjligen har jag just i år, under arbetslöshetens vårveckor, haft mera både tid och vemod att se och förundras. Men fortfarande är syrenerna praktfulla och ännu har inte lupinerna tagit stafettpinnen på allvar. Så lite grand av den goda smaken av att haka i varandra har ändå vår flora!
...så: Gå ut min själ och gläd dig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar