Djävulskt svårt och himmelskt bra!

Under flera dagar har jag börjat skissa på ett inlägg för min enkla blogg.

Jag vill inte skriva bara för skrivandet skull.
Min önskan är att orden och meningarna ska vara huggna utifrån min själ & mitt liv.
När jag nu sitter och smakar på den senaste meningen känns den för ambitiös... för krävande. Ribban för hög. Det är naturligtvis därför det inte skrivits något på en vecka.

Men ändå; denna veckas skrivna skisser har blivit kasserade!

Dagen idag har dock gjort att jag flera gånger stavat på ett stycke som jag kan utantill och som jag stiftade bekantskap med redan 1980. Då utgavs Per Gunnar Evanders roman

Se mig i mitt friska öga

Det är trettioett år sedan men orden som sitter som en prolog i den romanen är fantastiska. Låt oss dela:

Människan har två ögon, ett ont och ett gott, eller om man så vill, ett sjukt och ett friskt. Med dessa ögon ger hon av sig själv och tar emot av andra. Någon gång inträffar det att hon vågar viska till sin omgivning: Lägg märke till mig! Säg att jag duger! Tyck om mig! Ty människan kräver att få bli iakttagen och bedömd för det som är gott och friskt hos henne, inte för det som är ont och sjukt, att få bli uppmärksammad för det hon kan, inte för det hon inte kan. Årtusenden och släktled igenom hörs därför hennes oföränderliga bön som ett naket rop i dimman: Stränga medmänniska, barmhärtige domare och bödel! Dröj inte vid det som är ont och ofullgånget hos mig, utan bli varse det goda inom mig! Se mig inte i det öga som är ont och sjukt, utan se mig i mitt friska öga!

                                                                                    Svetlana Haak Koschinsky

De är enastående!
Den djupaste empati och bekräftelse ligger i hela denna text.
Smaka på dem
Lev i dem

Jag anar dem livsviktiga
Gudomligt bra
Djävulskt svåra

Kanske kan vi stava på dem.

Kanske blir nästa inlägg om livets mening i att köra hoj!
Idag var detta viktigt!