Livet har aldrig något renrep - Vi får öva oss under tiden!

Skolgårdens och rasternas drama lever fortfarande inuti mig som ett salt i ett öppet sår.
Är det möjligen någon mer som känner ígen sig:
"Ni får klabbet"...

Utväljandets negativa blåkopia kan kännas skoningslös

                -och det är skoningslöst

Hela västvärldens är idag byggd på denna filosofi;
-den starkaste ska överleva
- de bästa väljer sitt team och ur framgångens generositet följer: "ni får resten/klabbet"

Detta genomsyrar det mesta í vår tid;
TV-serierna avlöser varandra där det misslyckade skjutsas undan.
- de sämsta bantarna ska ut, kockarna likaså!
Exemplen äro legio på detta!

Alltså; det är inte vinnarna som fokuseras,
ljuset ligger på den sistes förnedring och utstötning;
känns inte det besynnerligt?

Jag är förtjust i mycket inom sport och idrott,
kan bli gråtmild över svenska framgångar; över den som är bäst, som lyckas efter träning och uppoffring vi andra inte ens kan föreställa oss.
Ära dessa! Hylla dessa! Låt dem vara idoler och ikoner, de förtjänar det och vi andra behöver deras föredöme.
"Bara en kan vinna lagerkranser, löp som denne"
                                               - S:t Paulus

Men det är smaskandet i nederlaget som känns så bittert.

Funderar mycket över det som följer i detta kölvatten,
nämligen
att svaghet och misslyckande helst ska gömmas undan
ty den är smittsam. Som en drunkande som drar andra med sig.

Kanske är det inget nytt, låt oss erinra Nils Ferlin:

I livets villervlla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar
Vi dölja våra sår
Och vårt hjärta som bankar
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervlla
Så nära vi gå
Men så fjärran från varandra
ändå -
           (ur En döddansares visor (1930))

"Tänk positivt" "Tänk framgång"
När den sk framgångteologin dundrade in genom Ulf Ekman i Uppsala på åttiotalet var ropen ur de etablerade kristna samfunden högljudda. Har inte följt dessa strömningar på senare år, har den kritiken tystnat? Har alla andra tagit in deras och vår tids framgångskoncept eller har Livets Ord taggat ner kanske?

Jag vill ha motvikter till detta!
Långsamhetens Lov av Owe Wikström är en sådan.

Hör mina tankar ihop med vintertraumat?
Hoppas det!
Jag vet hur själavårdande det är för mig att grensla harleyn och svepa genom det skånska landskapet. Det är inte mycket av negativa tankar som sitter kvar efter sådan körning!

Till dess behöver vi alla hitta andra oaser, fria ytor där grindarna står på glänt och de hurtfriska skyltarna med förljugna innehållsdeklarationer inte behöver sitta uppe. Men det är faktiskt svårt... Som jag sa förr, i ett annat liv: att leva är svårt - men vi övar på det, varje dag!