Någon som minns utrikeskorrespondenten Knut Ståhlberg? Jo vi är många som kommer ihåg hans franska gester, allvarssamma uppsyn och ytterst korrekta rapporter från den utrikespolitiska arenan, framför allt Paris. Nittiotvå år i år och aktuell igen genom ännu en bok om framträdande män i Europa, nämligen Charles de Gaulle och Winston Churchill. Ståhlberg har redan gett ut en biografi om De Gaulle men nu är det dessa två storheters relation och gemensamma kamp emot Hitler och de värderingar om sant människovärde som verkligen låg i vågskålen under andra världskriget som är hans fokus. Jag har ännu inte köpt eller läst boken, endast artiklar om den men den känns så viktig så den ska införskaffas och läsas!
Hur många unga män sände de in i döden genom att envist fortsätta kriget mot Hitler?
Hur många människor räddade de genom sitt outsinliga engagemang under dessa krigsår?
Vilka värden hade brunnit upp tillsammans med de människor som enligt Hitlers människosyn skulle utrotas?
Vilket omistligt människovärde framträdde i eldskrift genom att Hitlers framfart slutligen kunde hejdas?
Ibland kan en människas agerande upplevas fruktansvärt men efter tid och ett facits framträdande genom historien kan handlandet rättfärdigas.
Motsatsen är klart; en till synes ädel handling kan blekna till falskhet när puzzlet kan skönjas.
Det sägs att ingen är så bra som när han dör och dessa uttryck brukar vara av negativ karaktär. Att man alltså inte är ärlig i sitt omdöme när döden har nupit till, att man överslätar skitstövelns liv för att den definitiva döden är brännande.
Kan man möjligen istället se det som att det är rätt och riktigt att leta reda på en medmänniskas helhet - det är bara så obehagligt att vi måste dö innan vi tänder detta sökljus.
Ty i grunden finns inga helgjutna skitstövlar!
Ty i botten finns inga genomsanna hedersmän!
Tillvaron är inte svart - vit.
Vi behöver inte heller se den som grå - Livet är mångfacetterat, färgrikt och sprakande! Fast så framställs ju aldrig eller sällan mänsklighetens ärliga väderprognos.
Förväntningarnas fångsthåv får oftast det byte vi tror på.
Det vi tror att vi ska få se - det är alltför lätt att just det blir resultatet av ett mänskligt möte, en bok, en film eller nästan vad som helst.´
Oavsett vilken människa vi möter finns det skilda rum med olika dekorationer som inte stämmer överens med varandra eller med det första intrycket som väckts.
I alla grupper av människor flyter de yttre och inre attributen fritt och gränsöverskridande.
Det sägs ju: You never get a second chans to give a first inpression.
Förvisso sant. Men således är det åt helvete att bara ha en chans att visa sitt värde, sina talanger, sin rikedom. För att få ett sammanhang behövs tid, skiftande infallsvinklar och många ytor att beröra för att finna helhet. Fast det är naturligtvis enklare att avgöra människovärdet: hedersman eller skitstövel, efter en chans och ett möte. Etiketten blir snabbt hängd om halsen och domen är färdig.
"Han var en ängel"
"Hon är en ärkeknöl"
Sedan passar inte alla ihop. Det finns relationer som för länge sen borde upphört. Populärt uttryck: skiftande kemi! Men det finns heller inga grupper, föreningar, klubbar eller parsammanhang där det inte finns skavsår, ömmande svullnader och plus-minus poler. Grundfrågan är om de livsbejakande och blodpumpande artärerna finns där. En vilja till samhörighet, broderskap, kärlek och gemensamma visioner! Ständigt kommer vi till trappsteg i livet när vi måste bestämma oss för att fortsätta klättringen uppåt eller söka en annan väg. Konstant måste vi värdera medmänniskors existens; bör jag för mitt välbefinnande smula vederbörande till en hög på golvet eller ska jag greppa denne en gång till?
Möjligen ska jag vända ryggen åt den som visat sitt mest illaluktande rum; skitstövelns!
När den brinnande förälskelsen är slut måste jag välja; gräva djupare och börja älska eller gå....?
Egentligen var det två artiklar som kickade igång mej idag.
Sydsvenskan om Knut Ståhlberg och hans bok.
Magasinet Scanbike ger mej alltid glädje, en tidning som beskriver bikerlivet i sin bredd. I senaste numret skrevs om klubben Mean & Clean. Läser man fort och slarvigt är det en klubb vars medlemmar mest ser farliga ut. Tar man in andningen mellan raderna skymtar liv, solidaritet, handtag och stark gemenskap.
Det är inte självklart att ögonen är hårda för att de inte syns bakom ett mörkt glas.
Kanske kan man inte lite på en smilfink fast den sjunger vackert.
Inga födelsedagskalas idag. Nääeh.
I morgon är det måndag.
Jobb. Gym. Möten.
Let´s be careful out there!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar