har jag brukat tänka och säga
att det finns två sätt att möta andra människor på
Har oftast trott att dessa två attityder hämtas djupt i våra rötter
och att vi sällan ändrar oss i detta
Antingen
utgår vi ifrån att personen jag möter
är god snäll varmhjärtad
och vill mig väl
Gör man så
 |
| I en relation som denna finns bara tillit och förväntan på godhet och kärlek |
- Som man ropar får man svar -
Men det kan likaväl inträffa
att man genom denna positiva öppenhet
blottlägger strupen för raska hugg...
Det andra sättet
är att hålla sig på sin kant
reserverat svalt avmätt försiktigt
avvaktande tills den andra människan
förhoppningsvis - visat sig -
vara värdig att öppna mig för
Denna sistnämnda är tråkigare
- men det blir färre skador...
Jag har definitivt hört till den första kategorin
Nu, 55+, upptäcker jag att
något har skruvats i mitt förhållningssätt
Är det en naturlig förskjutning
Kanske är det gott och friskt
kanske ett resultat av erfarenhet
Men det är synd
att vi ska behöva överbevisa varandra
om att vi vill väl
för det vill vi väl
?
Två fina tjejer! Hoppas på att se dem snart antagligen på stan eller på öppna förskolan. Grattis till nya barnbarnet! Hälsa hustrun. / G
SvaraRaderaJag instämmer helt med föregående talare :) men det ger mig samtidigt många tankar om den egentliga innebörden. Om det åtskruvade sättet innebär en inskränkning i ens livskvalitet och i längtan att inte dö med en sista undran över om man gjorde rätt i att ändra sin egentliga personlighet i att tycka om möten och att faktiskt tro att människan egentligen i grunden är god så kan jag tycka att det kanske är att stå tillbaka för tankar och krafter som är hämnande för den egna lyckan. Jag tänker precis som du att vi vill väl men vems väl och på bekostnad av vem. Här kommer det fram en konflikt som blir svårlöst. Innebär egoismen om att vilja sig själv väl och längtan efter lycka att man inte vill andra väl?
SvaraRaderaDet finns möten som man tillåtit sig att göra på ren intuition som gjort att det tillförts lycka som finns som ett bränsle och det gör att när man idag infört säkerhetsbälte på nya möte så är risken att dessa guldkorn rinner rakt mellan fingrarna.
Nä vid närmare eftertanke så tror jag att jag spänner loss säkerhetsbältet och kör utan ett tag till. Jag vill nog få tag i några guldkorn till. Hoppas att detta inte blev helt obegripligt. Som sagt jag förstår och håller till viss del med dig men är rädd för att dö med en massa outrättat i livet. Tack för tankevärlda ord som verkligen satte igång tankarna.
Tänkte på ytterligare en sak. Vad benämner vi idag som ett möte. För oss 50+ är detta att kroppsligen vara i närheten av en annan person. Våra ungdomar har helt andra referensramar för möten. De möts på nätet, i telefongrupper, via andra plattformer som vi inte ens känner till. Det gäller bara att man är nöjd med mötesformen själv. Dock kan jag känna att alla bra möten för mig är när de påverkar mig. Det kan räcka med ett teleofonsamtal där någon säger:
SvaraRaderaJag tycker om dig. Detta kan betyda mer än alla andra möte.
Undrar om det är denna fantastiska höst som sätter igång hjärnarbetet. Ha en god helg alla ni som tittar in här och kanske mest till dig du bikerfilosof.
Vissa möten blir som tatueringar. De sätter sina bilder och finns där för evigt. K
SvaraRadera