Djävlarna som vann rond ett!

Februari - det är egentligen årets värsta månad!

Att jag fick stryk av ett par uppkörningsramper som ramlade ner från en tysk trailer och möblerade om i mitt barnsliga ansikte så att jag fick plåstras och sys om på vårdcentralen blir liksom en logisk konsekvens. Fast egentligen... tycker jag bara att jag blivit lite mera spännande - bäst att passa på - i nästa vecka syns det inget!

Tur att det finns motvikter, krafter, fyrbåkar och skapande energi i varje liv och varje tid!

Jag kan glädja mig åt god försäljning på jobbet. Det är bra!
Fjortonde februari är ju Valentines dag; Alla hjärtans dag. Det är ju bra! Visst har det blivit en liten fånig köpfest då rosorna säljs styckvis till priset av vad man i andra dagar får en hel bukett för. Men ändå; det är ett uppfriskande inslag i februari, så: Det är bra!

Nu gör inte vi/jag så mycket av den dagen. Den infaller samma vecka som vi högtidlighåller vår bröllopsdag nämligen.

Den nittonde februari firar vi korallbröllop;

vi har varit gifta i trettiofem år!

Utan kärlek blir en människa bara en skrällande cymbal, skrev Paulus i en passus i sitt första brev till församlingen i Korint. En hänförande text som sätter både trollkonst och charm i relation till det som betyder mest i livet.

Under denna tid har vi varit gifta med ett antal olika personligheter. För självklart har vi förändrats under dessa år. Inuti finns en kärna av samma jag men allt vi mött och upplevt har ju berört oss och det modellerar ständigt om oss. Två människor i en relation lever ju inte, förhoppningsvis, i en egen isolerad bubbla. Det har passerat så många människor genom våra liv och vår relation under denna tid. De flesta finns nog långt ute i periferin och har inte gjort så stora märken efter sig. Några har gett oss minnen; deras röster och kroppar; glädje och vrede, förtvivlan och livslängtan lever som ekon i våra inre korridorer. Somliga bär vi alltid med oss trots att de kanske inte längre delar världens närmaste geografi med oss.

Jag kan skissa tusen liknelser om vår relation...
Ett förhållande med sinnliga dofter och ingredienser som en fascinerande och exotisk måltid.
Över tiden har vi skapat en gobeläng där passion - ömhet - vänskap - förälskelse - stillhet - stagnation - förkrosselse vävs in till ett djupt konstverk.
Relationen är och har varit ett eldklot som studsar, rullar och flyger mellan alla laddade möten.
Vi har och har haft värmen, sprakande hetta, falnande glöd till berusande men stilla eftervärme.
Det som riktigt på allvar saknas i vårt gemenskapsbygge är kylan. Stagnation javisst. Längre transportsträckor då inget särskilt händer, självklart. Stillhet när vi vandrar på; seende dels på varandra och dels sökande efter horisonten. Men kyla har jag aldrig anat.
Vi har ärr efter upprivna sår men vi bär dem med försoning.

Vi gläder oss åt ytliga nöjen och berörs av djupen i livets mysterier.
Fröjdar oss när vi rubbar gummi på asfalten med våra Harley.
Blir tårögda när vi skiljs från barn och barnbarn.
Vi njuter vin och jämför med vår egen mognad.
Sometimes: a walk on the wildeside!

Två människor i ett världsallt som beslutat oss för att leva samman. Det kan tyckas gå på rutin och visst; så är det i långa stycken. Men vi har kanske förstått att det perfekta finns bara i en sinnlig värld. I verkligheten är vi bara levande människor med all den skörhet det innebär. Möjligen har vi insett att det är i tillvarons sprickor det allra mest levande slår ut.

Paulus talar om ett förhållningssätt som vi har när vi är barn - men det gäller att växa och utvecklas. Vi har inget att yvas över, men på något sätt lever vi i och av kärleken. Den förutan är vi ingenting!

Alla hjärtans dag? Lite i skymundan...