Imse Vimse Spindel - klättrar upp igen

Under sensommar och höst syns spindelns verkningar tydligare än annars. Fukten gör hans väv tjockare och avslöjar hans fångstredskap. Eller är han mer ivrig och arbetsam då mörkret är längre?

Med barnen sjunger vi: 
Imse Vimse Spindel klättrar upp på tråd
Ner faller regnet - spolar spindel bort
Upp stiger solen - torkar bort allt regn
Imse Vimse Spindel -klättrar upp igen.

Den lille rackaren får alltså ständigt nya chanser. Trots hans mordiska sinnelag som aldrig förändras så föräras han oupphörligen ny kraft till att väva mera fångstnät för att lura in de aningslösa i. Om inte en högre makt, dvs människan, träder in i hans värld och krossar honom!
Men spindelns sätt är ju dennes natur, väl? Han vet inget annat om. Väva - fånga - döda - äta! Inte kan vi ålägga honom någon skuld för detta?

Med människan är det annorlunda. Förstås!?
Av henne kan vi avkräva det totala. Att hon (märkligt att vi gärna beskriver människan i gemen med ett feminimt genus...) ska kunna väga ont och gott, rätt och fel och utifrån det alltid göra rätt. Gör hon fel; begår brott ska hon straffas.
Detta resonomang är jordens samhällen hyfsat överens om. Fast vi har väsentligt olika uppfattningar om vad som är rätt och vilket som är fel.
Vad är brottsligt i sin kultur?
Så finns sådant som är juridiskt legitimt i ett samhälle men moraliskt förkastligt. En gråzon...
Straffsatserna som följer på kriminellt beteende är oerhört skiftande beroende på var vi är över vår jord. I somliga kulturer hänvisas till Gud, eller Allah, och så vägs, mäts och rannsakas människor efter en av människor utformad lag, fast den tillskrivs ett fenomen kallat "gud". I den meningen är det bra att vi har ett sekulariserat samhälle som skiljer på det ena och andra - men att religion och värld; kyrka och stat, går in och speglar och befruktar varandra.

Vi har med andra ord ett formligt gyttjer av lagar, skrivna och oskrivna, som ska balansera individers rätt och skyldighet i ett samhälle.

Är vi lika inför lagen? Nej verkligen inte! En vaneförbrytare kan få hårdare straff vid förnyad brottslig gärning - å andra sidan finns rabattsystem vid flera åtalspunkter. En förstagångsbrottsling kanske ses med mildare blick och kan komma lindrigare undan. Om en sk offentlig person skor sig på andras bekostnad blir vi rysligt upprörda över handlingen och bristen på respekt och ännu mera om vederbörande inte får ens en reprimand medan en person ur allmogen får betala tillbaka pengar om han fått ersättning ur dubbla kassor.

Det kan finnas förmildrande omständigheter. Trasslig barndom. Man är på fyllan vid tillfället för brottet, kanske är man av andra grupper och individer lockad, hotad eller så fanns en psykisk åkomma precis vid tidpunkten.
Juridik är ett riktigt snårfält där lagar, beviskrav och åsikter blir till hätska färger på paletten.

Att i denna sumpmark; snårskog av djävulskapets rötter endast se vår tillvaro i endast svart eller vitt blir för mig omöjligt. Det känns totalt omöjligt att det bara finns en sanning - oavsett hur scenariot har blivit!

Somliga vill vi samfällt hämnas; vi lyfter till och med fram den gammaltestamentliga måttstocken; öga för öga, tand för tand. Att höja rösten för dödsstraff gällande norrmannen som med berått mod mördar nästan hundratalet medmänniskor är inte fjärran.

I andra situationer bör vi kanske lyfta fram blicken som ger tredimensionella effekter. Att snabbt och skoningslöst binda andra i deras nederlag och misstag ger ännu mera salt i öppna sår. Jag hör också invändningen "kyrkprat"! Bra! Om det budskapet ska ha någon relevans ska det nämligen ut i öppna sår, blod, sorg, ånger och förtvivlan. Mjukvaran måste ut för att tvinnas in i samhällets skelett.

Det är ur min synvinkel nödvändigt att skapa balans mellan sin egen ånger och besvikelse; urholkningen av sitt egokapital och å andra sidan - samhällets och medmänniskors krav på bot och straff.

Omigen: Tage Danielsson; Länge leve nyanserna!