Tjugosex Harley i en vårsymfoni!

-Vad satt du och tänkte på, frågade Zalle när söndagskörningen, den första för säsongen, var avslutad. Va? Hade jag kört tokigt, missat något, visat distraktion eller kört illa i allmänhet? Nej, frågan var mera av filosofisk natur för tankarna cirklar ju alltid i samma takt som tanken på hojen töms.

Att köra hoj är just nu en del av livets mening för mej. Det är en rysning innanför huden att grensla Harleyn och dess vibrationer är en tombola som under körningen blandar tankar, reflektioner och känslor. Det är som ett fritt strövande i tankarnas park, en själens rening. Eftersom jag är upptagen med att köra så går det inte att bli alltför konkret som att försöka planera eller formulera något. Att försöka komma ihåg idéer som försvinner lika snabbt som sceneriet med ett älskande par i en skogsdunge som vi passerar i åttio knyck är inte lönt. Går inte att skissa av, omöjligt att minnas ens ett stödord att ha kvar till avstigning. Nej körning är reningsbad! Det går inte att vada i gullvivor utan att det slår sig på själen, sa Anders Fagerström. Det går inte att köra Harley genom Skånes vårlandskap utan att det berör mig i djupet, säger bikerfilosofen.

Åsså är det skiftande perspektiv om man gör en solokörning eller kör i grupp! I går var premiären för Malmoe Chapters söndagskörning. Förutsättningarna var optimala! Cirka tretton grader på morgonen som under dagen steg till sjutton. Strålande sol. Headroadcaptain Rune snurrar sitt dirigentfinger i luften och tjugosex Harley-Davidson tänder femtiotvå cylindrar och symfonin inleds! Gruppkörning kräver diciplin och noggrannhet. Uppställning i dubbla led som sedan under körning sträcks ut till en zik-zak, sk staggerformering. Ett par dussin hojar tar i körning i åttio minst ett par hundra meter i anspråk.

För mej är det ett kryddstarkt perspektiv mellan individ och kollektiv, inte minst i bikersammanhang. Tycker det är inspirerande, roligt och intressant att ex.vis i Scanbikes breda spegling av nordens motorcykelliv ta del av de många klubbar som finns och som kan ha radikalt skiftande liv men knyts samman genom mc-livets aorta. För en del klubbar är kollektivet som den starkaste familj medan andra bygger på att vägarna lite mera slumpartat har korsats och att man nu delar vägen och intresset. Men igenkännandet och vänskapen kan vara stark. Men med stora grupper blir det med självklarhet så att man kan känna större tillhörighet till själva klubben mer än med alla andra individer som också är medlemmar.

Ofta är det ju omgivningen som styr graden av tillgivenhet för en likasinnad. Är jag bikerklädd och bland köpcentrets tusen andra människor stöter på en annan biker behöver han inte vara känd för mig för att utbyta en diskret nick.

Ja, du Zalle, vad tänkte jag på?
Jag sökte förstås efter en högvinst bland alla mina lösa inre lappar...