Två guld bärgade!

Jag tror det var igår, söndag, jag fick uppgifter om att en av svärsönerna kommit till så pass mycket sans att han börjat orientera sig att han befann sig på planten Tellus, vad han hette, bodde, fått ordning på familjens namn och var kaffebryggaren var belägen. Sedan torsdag förra veckan befann sig denne lätt vilseledde man i ett drömrike när hans Färjestad bärgade hem det nionde SM-guldet till Karlstad. Ibland brukar han lite kaxigt uttrycka att det "var ju självklart att Färjestad skulle vinna", men i så fall skulle det väl inte behöva byggas om på Karlstad torg, han själv få en snitsig gloria och förmodligen ytterligare en löpsedel på sängkammarväggen!?

Nog med gliringar åt en salig man, Färjestad är verkligen värda sitt guld! Tappert kämpade Skellefteå i finalen och stockholmska AIK var ju en sensation; slog ut (då) regerande svenska mästarna HV i en åttondelsfinal. Starkt starkt! Visst är det jämnt uppe i elitserien och ibland är det slumpen som kan avgöra en match i slutet av femte (!) perioden men i grunden hade ju, enligt alla sport-förståsigpåare, Färjestad det allra bästa laget. Och just lag är nog lösenordet. Ett perfekt sammansatt lag med en imponerande bredd och samstämmighet. Många av elitseriens lag visar upp ett antal stjärnor men bredden och styrkan blev bara bättre ju närmare slutspel och final som matchklockan tickade. Sen är det ju synd och skam att karlstadborna denna säsong svikit besöken i kaffestugan Löfbergs Arena så att miljoner gått förlorade!

Så pågen får glädja sig och Färjestad/Karlstad får glädja sig. Har just kollat på ett klipp som visar tre gladiatorer lackade med guldfärg, rökandes feta segercigarrer (Berglund var inte van) och inmundigandes skumpa!



Man kan undra om vi stackars Malmö Redhawks-supportrar ska få uppleva den där känslan? Vi får hoppas på Strömberg!

Men...
Två guld?

När hustrun och jag igår kom hem från söndagskörningen med Malmoe Chapter Sweden och plockade av oss skinn och läder så utbrister hos som prins John i Robin Hoddfilmen:
- "Mitt guld, mitt guld"! Eller rättare: "jag har tappat mitt guldarmband".
Vi vänder ut och in på plagg och handskar, sprättar nästan upp sömmarna i sökandet men guldlänken lyste inte upp tillvaron. Jag försökte "det ligger säkert kvar i husvagnen, du tog inte på det i morse". Hon var hundra på att det prytt hennes handled..... Vi hade kört femton mil! Det kunde ligga var som helst. "Det är bara metall", tröstade jag men guldvärde och affektionsvärde var trots allt ganska rejält:

Det armbandet överraskade jag henne med under en mellanlandning i Borgholm under en hojresa för några år sedan. Till en frukost la jag fram ett paket och hennes ögon var som framlyktan på hennes HD-sporre. "Vad har jag missat?"
Det är ju en liten idé jag har att hålla lite koll på hur många dagar vi varit tillsammans respektive gifta och den dagen hade vi varit gifta i tiotusen dagar så visst... länken var ju lite speciell!

Trots att vi hade gäster på ett sammanträde inför klubbens sommarfest tar hon bilen och åker för att leta. Vi hade kontakt ett par gånger och resultatet var noll. "jag måste bara kolla...." Efter en stund ringer hon från Sövde badplats där vi rastat. Hennes röst är bara förvåning när hon sakta formuleras orden: "det låg i gräset!".

Färjestaden är ett lag. De vann guld.
Makan och jag är ett lag. Om och omigen har vi tagit hem guldet. Det finns förstås tider och ögonblick när det känns som om man ska åka ur serien för man har spelat illa. Men så tar man tag i livets träning igen och bärgar guld, guld, guld.

 


Storyn är osannolik. Armbandet är "bara metall", men symbolvärdet är liksom... guld värt.

Tjugosex Harley i en vårsymfoni!

-Vad satt du och tänkte på, frågade Zalle när söndagskörningen, den första för säsongen, var avslutad. Va? Hade jag kört tokigt, missat något, visat distraktion eller kört illa i allmänhet? Nej, frågan var mera av filosofisk natur för tankarna cirklar ju alltid i samma takt som tanken på hojen töms.

Att köra hoj är just nu en del av livets mening för mej. Det är en rysning innanför huden att grensla Harleyn och dess vibrationer är en tombola som under körningen blandar tankar, reflektioner och känslor. Det är som ett fritt strövande i tankarnas park, en själens rening. Eftersom jag är upptagen med att köra så går det inte att bli alltför konkret som att försöka planera eller formulera något. Att försöka komma ihåg idéer som försvinner lika snabbt som sceneriet med ett älskande par i en skogsdunge som vi passerar i åttio knyck är inte lönt. Går inte att skissa av, omöjligt att minnas ens ett stödord att ha kvar till avstigning. Nej körning är reningsbad! Det går inte att vada i gullvivor utan att det slår sig på själen, sa Anders Fagerström. Det går inte att köra Harley genom Skånes vårlandskap utan att det berör mig i djupet, säger bikerfilosofen.

Åsså är det skiftande perspektiv om man gör en solokörning eller kör i grupp! I går var premiären för Malmoe Chapters söndagskörning. Förutsättningarna var optimala! Cirka tretton grader på morgonen som under dagen steg till sjutton. Strålande sol. Headroadcaptain Rune snurrar sitt dirigentfinger i luften och tjugosex Harley-Davidson tänder femtiotvå cylindrar och symfonin inleds! Gruppkörning kräver diciplin och noggrannhet. Uppställning i dubbla led som sedan under körning sträcks ut till en zik-zak, sk staggerformering. Ett par dussin hojar tar i körning i åttio minst ett par hundra meter i anspråk.

För mej är det ett kryddstarkt perspektiv mellan individ och kollektiv, inte minst i bikersammanhang. Tycker det är inspirerande, roligt och intressant att ex.vis i Scanbikes breda spegling av nordens motorcykelliv ta del av de många klubbar som finns och som kan ha radikalt skiftande liv men knyts samman genom mc-livets aorta. För en del klubbar är kollektivet som den starkaste familj medan andra bygger på att vägarna lite mera slumpartat har korsats och att man nu delar vägen och intresset. Men igenkännandet och vänskapen kan vara stark. Men med stora grupper blir det med självklarhet så att man kan känna större tillhörighet till själva klubben mer än med alla andra individer som också är medlemmar.

Ofta är det ju omgivningen som styr graden av tillgivenhet för en likasinnad. Är jag bikerklädd och bland köpcentrets tusen andra människor stöter på en annan biker behöver han inte vara känd för mig för att utbyta en diskret nick.

Ja, du Zalle, vad tänkte jag på?
Jag sökte förstås efter en högvinst bland alla mina lösa inre lappar...

Crossroads

"I´ve been in many crossroads, but I always took the wrong path."
        Al Pacino som pensionerad överste i filmen
        i En kvinnas doft/ A scent of a woman

Regi av Martin Brest. Huvudroller Al Pacino och Chris O´Donell



Filmen är enastående. Den unge Charlie Simms (O´Donell) går på university med hjälp av stipendier och har det inte lika fett som övriga elever som finns med. (Bl a den briljante skådisen Philip Seymour Hoffman) Under Thanksgivinghelgen behöver han få in några dollar genom arbete och får chansen att vara ledsagare till Frank Slade (Pacino) som är en blind pensionerad militär.

Nyckelscener för mej;
På stjärnkrog i New York doftar sig Frank Slade till en ung kvinna och med underbar charm får han chansen att dansa tango med henne, som alltid velat men aldrig dansat just tango.
- Ge mej några koordinater, säger den blinde Frank till sin ledsagare Charlie. Han får ungefärlig yta i square, lyssnar in musiken och för danspartnern i en livfull tango!



De får provköra en Ferrari(!) Den blinde överstenlöjtnanten blir uttråkad av sin unge förare som knappt låter katten spinna. I nästa scen kör Frank Slade och när det blir för enformigt att endast köra rakt fram på gatorna i New Yorks fabrikskvarter så ökar han farten och skriker till sin medpassagerare:
- Säg till när jag ska svänga, annars svänger jag i alla fall. För att undvika en krasch vrålar en tårfylld Charlie "Left..now". Slade är lycklig genom sin nittograderssväng i maxfart mellan industribyggnaderna.

Frank Slade är en erfaren men genombitter man. Han har beslutat ta sitt liv under vistelsen i New York, iförd sin paraduniform och med ett skott av sitt handeldvapen. Han blir hindrad av sin helgvän, handgemäng och tårar förstås.
- Ge mej en anledning att inte göra det!
- Du får två. Du dansar tango och kör Ferrari som en gud.
- Du har aldrig sett någon göra något av detta! Men det skymtar ett leende...

I filmens slutscen står Charlie Simms  inför en fånig men livsavgörande anklagelse av sin rektor inför hela skolan. Dit kommer Frank Slade, agerar förälder, vän och försvarsadvokat. Där talar om om sina erfarenheter av att stå i livets vägval, crossroads.

Ofta står vi där. I crossroads. Kanske finns det rätta och fel val men oftare är det nog mera av karaktären bättre eller sämre. Det går alltid att reparera upp, göra lagliga u-svängar, vinkla av, bromsa ner eller gasa upp. Värdefullt över allt annat är möjligen att finna andras röster, bistånd, antydningar eller tom radikala råd eller en bastant försvarsadvokat om jaget håller på att tappa ur modet ur bränsletanken.

I En kvinnas doft växlar styrka och svaghet mellan de två huvudpersonerna. Den seende får vara ögon åt den vars tillvaro är i mörker. Den äldre har kraft, empati och erfarenhet att styra när den andre inte har någon fast mark under fötterna.

- Kan en blind leda en blind, frågade Jesus i en liknelse. Ramlar inte båda i gropen då? Jag förstår vad han menar men det finns ögonblick när vi alla är blinda. Intressantare och viktigare tycks det mej när vi rör vid varandra med förståelse och kraft - fast vi inte tror oss ha något av det!

Livet levs på alla växlar.
I Crossroads.
Every day.